Jag väljer att ta det som en liten glimten-i-ögat-blinkning från slumpen eller författaren själv kanske, att huvudpersonen i De döda av James Joyce (som råkar vara den första bok jag läser för denna sajt) också är recensent. ”Han gjorde det nästan ännu mer för recensionsböckernas skull än för det knappa honoraret” beskriver Joyce Gabriel Conroy. Jag ler lite igenkännande och läser vidare. Men det är ju inte om det boken handlar.

Nej, Gabriel Conroy är bjuden till fröknarna Morkans årliga bal i Dublin tillsammans med sin fru Gretta. Det är jul och till denna bal är hela Morkans bekantskapskrets bjuden. Conroy ska hålla ett litet tal efter middagen. Redan när han kommer in i fröknarnas Morkans tambur, och skakar av sig snön, gör det honom nervös. Han är lite rädd för att han ska låta överlägsen och prata över gästernas huvuden. Skulle han stryka raderna av Robert Browning? Gjorde han sig inte bara löjlig om han började citera poesi som de inte kunde begripa?

Gabriel Conroy är ändå inte en stropp. Joyce sätt att beskriva honom på väcker läsarens sympati. De många damerna på kalaset skojar och daltar med honom, inklusive hans fru Gretta. Överhuvudtaget har Joyce en öm hand om figurerna i sin bok. Det är därför det är så underbart att få öppna pärmarna till en sådan här bok, och krypa in i hans värld.

Jag fick samma känsla när jag får många år sedan tog mig igenom hans betydligt tjockare Ulysses. Buck Mulligan skulle glatt lägga handen även om min rygg och hälsa mig välkommen in i hans hus, det är jag säker på.

Nåväl. När det är dags för dans i De döda får Gabriel Conroy miss Ivors till dam. Hon konstaterar att Gabriel måste vara Englandsvän eftersom det är Daily Express han skriver recensioner för. Trots att Gabriel åtminstone i tanken försöker säga att litteraturen står över politiken, gör hennes kommentar honom illa till mods. Miss Ivors försöker även få med honom på en resa till västra Irland hon och några vänner ska göra senare under sommaren.

Efteråt undrar hans fru vad han grälade med Molly Ivors om. Gabriel försöka tona ner det hela, men muttrar ändå ”hon ville ha med mig på en resa till Aran”. Det får hans fru att klappa händerna av förtjusning, för i närheten av Aran ligger Galway, där hon har stora delar av sin släkt. En sådan resa är Gabriel inte alls sugen på.

Galway visar sig också vara en ödesdiger plats som får stor betydelse i slutet av denna berättelse.

När maten är uppäten och efterrätten intagen ska Gabriel hålla sitt tal. Det går bättre än förväntat och han får med sig sin publik där han tänkt det. När balen är över och de flesta ska ge sig av hemåt igen, är stämningen i tamburen uppsluppen. Det är hästdragna droskor alla ska ta sig hem med och de skojar om det gamla ök Gabriels morfar en gång ägde.

Mitt i detta nojsande upptäcker Gabriel någon längre upp i trappan, någon som verkar vara i en helt annan stämning, med tankarna långt, långt borta. Det är hans hustru.

Hon står och lyssnar på sång och pianospel, som de med skarpa öron kan höra från övervåningen. Det visar sig vara Bartell D’Arcy, som varit med på kalaset tidigare, som sitter däruppe och spelar. När Gretta sedan kommer ner från trappan, för att även hon ta på sig ytterkläderna, är hon kvar i samma stämning, hur mycket de andra än pladdrar på.

När även mr D’Arcy kommer ner från övervåningen, frågar hon honom vad det var för sång.

När de ger sig ut går Gretta bredvid mr D’Arcy och Gabriel strax bakom. Gabriel betraktar sin fru och slås av hur vacker hon är, där i det dunkla ljuset och kylan ute. Han börjar längta efter henne rent kroppsligt, och drar sig till minnes några av deras mer intima stunder. Han går helt upp i sina känslor och bekymrar sig över hur han ska kunna delge sin hustru dem, utan att sabba något, när de kommit till sitt hotellrum.

Han blir överlycklig när hon ger honom en snabb kyss, men sedan förfärad när hon börjar gråta. Det hon avslöjar får honom först bestört, men ger honom sedan större insikter om sig själv.

Åh jag skulle så gärna vilja ge Gabriel Conroy en kram, för jag känner så väl igen de känslor som sköljer över honom där under hotellsängens lakan. Du och jag, Gabriel.

Läs den.