Recension

: Det finns alltid förlåtelse
Det finns alltid förlåtelse Anne B Ragde
2017
Forum
6/10

Hur många gånger kan man börja om?

Utgiven 2017
ISBN 9789137149868
Sidor 288
Orginaltitel Alltid tilgivelse
Översättare Margareta Järnebrand
Först utgiven 2016

Om författaren

Anne B Ragde har bland annat skrivit en mängd barn- och ungdomsböcker, deckare och en biografi över Sigrid Undset. Mest känd är hon för trilogin om familjen Neshov: Berlinerpoplene (2004), Eremittkrepsene (2005) och Ligge i grønne enger (2007) som också blivit tv-serie. Ragde föddes 1957 och växte upp i Trondheim.

Sök efter boken

Uppriktigt sagt är jag inte helt säker på att jag verkligen läste Vila på gröna ängar, det som då var sista delen i Anne B Ragdes trilogi om familjen Neshov. Det kan mycket väl vara så att jag hann se slutet på tv-serien först, och därmed tappade sugen lite.

För det slutade – jaja, spoiler alert; det här handlar om en uppföljare – deppigt. Torunn, despoten Anna Neshovs enda barnbarn, som aldrig fått lära känna sin fars familj men som nu skulle ärva gården, lämnade den. Hennes far, grisbonden Tor, kunde vare sig få gården att gå runt eller se någon mening med det längre.

Nu har det gått några år. Gården har stått obebodd och osåld. De kvarvarande familjemedlemmarna har återigen förlorat kontakten med varandra. Erlend och Krumme har nog med småbarnsliv i Köpenhamn. Margido kämpar på med sin begravningsbyrå, och Torunn lever tillsammans med en hunduppfödare/aktiehandlare som tränar inför något slädlopp och bedrar henne med en hälften så ung kollega. Hon låtsas som ingenting.

Tills det plötsligt blir omöjligt att låtsas som ingenting, och hon kastar sig iväg hals över huvud, utan att egentligen ha någonstans att ta vägen. Eller? Gården finns ju. Alltid gården. Går det att börja om där?

Det tar mig en bra stund att komma in i Det finns alltid förlåtelse och bry mig om de här människorna igen. Det har trots allt gått ett decennium sedan föregångstrilogin, men jag tror att det kanske inte enbart handlar om det. Delvis är problemet att jag har svårt att få grepp om vad Ragde vill berätta med denna fjärde bok. Handlar det egentligen fortfarande om familjen Neshov, eller enbart om Torunn? Perspektiven växlar fortfarande emellan dem, men det känns mindre själklart hur de hänger ihop. Kanske laddar Ragde för fler fortsättningar, ännu en trilogi? Alldeles på egna ben står inte Det finns alltid förlåtelse, och dispositionen haltar lite.

När jag väl kommer in i romanen så gör jag det ju ändå. Jag bryr mig om de här människorna igen. Hur ofta får man till exempel läsa om en blygsam begravningsentreprenör vars största stund är kvällens bastu? Och jag gillar Torunn, som än en gång river upp allting, som är fyrtio nu och fortfarande inte riktigt vet vad hon vill bli egentligen. Vad hon gått miste om och vad hon valt bort. Om hon valt eller inte.

Det finns alltid förlåtelse är en inkännande, liksom anspråkslös roman. Det i sig rimmar kanske illa med att den är en fortsättning, efter så lång tid. Det får en liksom att vänta på någonting större. Kanske kommer det, för jag tror inte att det här är Ragdes sista ord om familjen Neshov och gården. Kanske är själva poängen att det inte kommer. Att livet är lite så här. Ganska anspråkslöst och fullt av svårlösliga frågor. Lite vad man gör det till.

Fast jo, lite saknar jag grisarna.

Ella Andrén

Publicerad: 2017-08-08 00:00 / Uppdaterad: 2017-08-07 18:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7036

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?