Hur skulle världen ha sett ut om upptäckten av begravda, tjocka lager av sammanpressade och omvandlade rester från gamla djur- och växtdelar (även känt som råolja) och dess inneboende egenskaper aldrig hade gjorts? Egenskaper som lett till ett väldigt språng för människan. Aldrig tidigare hade något så energirikt funnits så nära till hands. Oljeutvinningen har förändrat allt. Livsvillkoren, den ekonomiska och ekologiska utvecklingen, spänt ut gummibandet för vad som är möjligt (för att använda en metafor som återkommer i boken).

Therese Uddenfeldt tar hjälp av filosofer, vetenskapsmän och konstnärer för att från grunden förklara hur flödena av energi är basen för allt levande. Citat från Sara Lidman-romaner, tankar från Descartes och Erik Gustaf Geijers lyrik tar plats jämte William Turners suggestiva konst och grafer över världens energiproduktion. Greppet ger en förhöjd bladvändareffekt, texten flödar synnerligen inspirerat och pedagogiskt. Uddenfeldts yrkesbakgrund spelar förstås in, fler kulturjournalister borde skriva om fossila bränslen och människans förhållningssätt till naturen som ett enormt, oändligt skafferi.

Genom att arbeta med upprepningar, ifrågasättanden av och tydliga bilder tas läsaren i hand och leds genom texten där avsnitt om basal organisk kemi varvas med historiska redogörelser som visar hur ofantligt beroende vi idag är av de fossila bränslena och vad som lett oss hit.

Den norska dagstidningen Dagbladet lät nyligen göra en opinionsundersökning om norskarnas inställning till oljan och klimatet. 44 procent var av åsikten att den resterande oljan borde hållas kvar i marken om det kan bidra till att rädda klimatet (jämfört med 42 procent som vill fortsätta exploateringen). I Gratislunchens avslutande del sätts fokus på historien om Norge och oljan. Ett centralt begrepp här är ”peak oil”, tillfället då utvinningen av olja når sin maxpunkt och kurvan börjar tippa nedför. En mängd röster uttalar sig, uttrycker tro och tvivel inför huruvida framtiden kommer att innebära nya fyndigheter. Ett mönster avtecknar sig, många har en stark tilltro att den norska kusten döljer närmast oändligt med oupptäckta reserver av energispäckad olja i sin berggrund medan relativt få vill se peak oil och dess konsekvenser för ett fossiltörstande samhälle som en realitet. Det blir ett exempel på hur teknikoptimismen, ett slags ”hittills har allt ordnat sig”, kan lägga ett lock på diskussionen.

Boken tar också svängen förbi Ohios frackingland, vilket blir en bild över vad som händer när de riktigt stora oljefälten blir allt svårare att söka upp. Nya energikrävande tekniker utvecklas för att kunna utvinna oljan som är bunden i jorden i andra mycket mer svåråtkomliga former än den råolja som sprutade upp ur Pennsylvanias marker under 1800-talets oljerusch. En intressant aspekt är hur lite Therese Uddenfeldt nämner klimatpåverkan av vårt fossilberoende. Det antyds på ett par ställen, mer behövs kanske inte. Drömmen vore ju att boken skulle hamna i händerna på så kallade klimatförnekare (eller det mer tydliga engelska begreppet ”climate change deniers”). Vinkeln här gör att tankegångarna kring följderna av vår massiva energiförbränning blir betydligt svårare att slå ifrån sig. Det gör Gratislunchen till en än vassare och nytänkande bok.

Under de sista avsnitten i boken tappas i mångt och mycket referenserna till kultur och konst, det är lite synd på ett sådant spännande grepp men den grundläggande diskussionen är så viktig och intressant att den kritiken mer är av typen av en anteckning i marginalen. Den relevanta och slutgiltiga tanken som ekar kvar i huvudet efter och under läsningen är hur vi överhuvudtaget kan försvara en fortsatt rusande oljekonsumtion och resursslöseri, som ett lämmeltåg på väg mot stupet.