När polarisarna smälte blev världen inte våtare; kusterna drog sig inåt, men värmen steg och havsvatten kan man ju inte dricka. Så i den lilla byn i vad som en gång var Finland och nu är en avlägsen provins i Nya Qian är vatten det mest värdefulla som finns. All vår moderna teknologi ligger och rostar på sophögen och du kan bli avrättad för brott mot vattenlagarna. Vår huvudperson är Noria, sjutton år och lärling till sin far, som är bygdens temästare (sedan generationer tillbaka en lika självklar huvudroll i samhället som prästen på den europeiska tiden). Bara hon och hennes far vet var den bästa källan finns, men det är en farlig hemlighet att ha när myndigheterna blir alltmer desperata … Och en smärtsam, när man ser sin bästa väns familj gå utan. Så när Noria själv tar över temästarrollen efter sin far måste hon både betjäna högt uppsatta militärer och dölja allt för dem.

Och ungefär där, om det här vore en amerikansk roman, skulle detta förstås blivit ännu en Hungerspelen-klon där Noria står upp mot överheten och förenar ungdomarna över hela världen mot bla bla bla. Men det är det inte, och jag gillar verkligen det. I stället spinner Itäranta ihop en hemvävd blandning av buddhism light och nordiskt vemod som verkar vilja ställa sig någonstans mittemellan Philip K Dick och Tove Jansson. Visst finns där korrumperade makthavare som inte räds att gripa till alla medel för att få behålla makten, och visst tvingas Noria och hennes vänner att handla, men det där med att rädda hela världen är lite för abstrakt, tycker ni inte? Så i stället håller sig Itäranta lokalt och vänder frågorna inåt, låter det som Noria själv kan göra och råka ut för betyda allt. Och i centrum står hela tiden vattnet, som symbol både för det konstanta och det som alltid flyter och omformar sig, och tystnaden (jag nämnde att det är en finsk roman, va?) som kan både förtrycka och befria, förstöra och bevara.

Vad hjälper traditioner och ritualer när folk inte ens har vatten att dricka? Kanske kan de bli viktigare än någonsin om man förstår varför de finns till att börja med, när de används inte för att klamra sig fast i ett förflutet man inte kan ändra utan för att bygga en framtid som betyder något. Minnet av vatten blir möjligen lite väl predikande då och då, men jag gillar verkligen hur den kombinerar sin ung-modig-kvinna-mot-världen-handling med ett lugnt men bestämt allvar. Någonstans djupt därnere finns ändå alltid en frisk svalkande källa, hur torrt det än ser ut på ytan.