Golden boy av Abigail Tarttelin handlar om 16-åriga Max, som bor i en småstad utanför Oxford. Han är (som titeln antyder) en golden boy – en smart, snygg och framgångsrik kille från en smart, snygg och framgångsrik familj. Han är så lyckad att han liksom blir lite ointressant. Sylvie – den lite udda tjejen som hänger på kyrkogårdar och skriver poesi – beskriver honom som “den sortens person som alltid kommer att heta ‘Max Walker’, och aldrig ‘Max’”. Hon ser till en början med ett visst förakt på honom och hans följe av “spinkiga beundrare med Bambi-ben”.

Men Max har en hemlighet som han – och kanske ännu mer hans föräldrar – arbetat hårt för att hålla dold från omvärlden. Max är nämligen intersex. Han föddes med oklar könstillhörighet, och även om han lever som kille och genomgående använder “han” som pronomen (vilket är varför jag gör detsamma i den här recensionen), så är han inte man eller kvinna, utan ett mellanting. En del av hans celler har två X-kromosomer, och en del har en X-kromosom och en Y-kromosom. Han är rent genetiskt både man och kvinna.

Att han är intersex är till en början inte något som verkar ta särskilt stor plats i Max liv, utom att det begränsar honom i det sexuella experimenterande som förväntas av honom som lokal flickidol. Men det förändras raskt när boken efter bara några sidor tar en riktigt mörk vändning i och med en lång skildring av hur hans barndomsvän – en av de få som känner till hans hemlighet – utsätter honom för en våldtäkt. Det är en brutal inledning, men den känns inte bara som “trauma porn”, det vill säga att författaren gottar sig i våldet och förnedringen. Istället lyfter den obehagliga scenen flera viktiga mekanismer som ofta missförstås när det gäller sexuellt våld. Som hur Max internaliserade känslor av skam och skuld får honom att tro att han på något sätt förtjänar att bli utnyttjad, och hur chocken och skräcken gör att han fryser och blir passiv istället för att kämpa emot. Det här är fenomen som är välkända, men som gång på gång missförstås och feltolkas i såväl samtyckesdebatter som rättsfall.

Våldtäkten sätter igång en serie händelser i Max liv som leder till att han och hans familj tvingas konfrontera frågorna de tidigare så noggrant har undvikit, och med den enkelhet och självklarhet som man ibland ser i ungdomslitteratur avhandlas i rask takt komplicerade frågor om biologiskt och mentalt kön, sexuellt våld, självbild, och vanlig hederlig tonårsångest.

Golden boy är skriven ur flera olika perspektiv. Dels Max eget, men också hans föräldrars, hans lillebrors, den lokala allmänläkaren Archies, och den osannolika nya vännen Sylvies. Boken är välskriven, och de olika karaktärerna känns för det mesta trovärdiga med tydliga egna röster. Det finns några undantag, som när läkaren redan till en början visar sig vara osannolikt kunnig och välorienterad i HBTQIA-frågor (i själva verket är tyvärr okunskapen inom läkarkåren stor) eller när hon kläcker ur sig att hon “är misstänksam mot internet” (alla läkare jag känner använder internet många gånger dagligen – även de teknikskeptiska). Men över lag lyckas Tarttelin ro hem det potentiell ganska besvärliga greppet att berätta en historia ur sex olika perspektiv.

Inte sällan blir jag provocerad av de olika berättarjagen. Jag blir irriterad på föräldrarnas valhänthet och rädsla för att prata om “problemet”, men det frustrerar mig nog mycket för att det känns trovärdigt. Den förmodat lätt autistiska lillebrodern som är helt fixerad vid datorspel och bara tycks kunna kommunicera via datorspelsmetaforer är också ofta lite tröttsam. Enkelspåriga personer med specialintressen finns i verkligheten, men att läsa ur deras perspektiv blir lite långrandigt. På samma sätt kan jag stundtals bli lite uttråkad av Max och Sylvies långa introverta tonårsgrubblerier, men så är jag ju också en tio-tolv år för gammal för att riktigt höra till bokens målgrupp. Med det sagt är det egentligen kanske att göra boken en otjänst att rubricera den i “unga vuxna”-kategorin, för även om den handlar om tonåringar är den klart läsvärd även för oss som lagt lite distans mellan oss och tonårens Weltschmerz. Det förutsatt att man inte blir avskräckt av uttryck som fugly, OMG, eller golden boy – närmast oöversättliga åldersspecifika termer som översättaren Sam Pettersson klokt nog valt att låta stå som de är.

Den som är alltför känslig för böcker med en politisk agenda gör kanske klokast i att läsa något annat, för ibland lyser författarens vilja att informera och argumentera igenom. Som när hon låter Max och Sylvie googla statistik över hur många som är intersex, eller när hon ställer den förstående och öppensinnade småstadsläkaren Archie mot de operationsglada specialisterna från London, med sina föråldrade idéer om binär könstillhörighet. Men har man ett intresse för intersex eller ens en nyfikenhet på vad det är, så är Golden boy en lärorik och kanske rentav ögonöppnande bok om denna ofta osynliggjorda grupp i samhället. Därutöver är den också en välskriven och nyanserad skildring av en golden boy som inte är så ointressant som han kanske först verkar. Det är knappast någon feelgoodroman, utan istället en bok som kommer åt mig, och mer än en gång hugger det till någonstans i maggropen eller hjärttrakten. Ändå är obehaget aldrig starkare än viljan att läsa vidare och veta hur det ska gå för Max, och jag finner mig läsa den med en lätt frenesi även sent på vardagskvällarna när jag verkligen borde sova.