Klockan är halv tio på förmiddagen, jag är tjugoåtta år och det är fredagen den 27 februari. I natt var jag hemma hos någon från Tinder. Just nu står jag och väntar på bussen vid Odenplan på väg till universitetet och en deltidskurs i konstvetenskap. Jag behöver upprepa det för mig själv som en bön, för att känna att jag finns, att jag inte bara är ett minne eller en dröm.

De inledande sidorna i Isabelle Ståhls romandebut Just nu är jag här känns närmast parodiska. Huvudpersonen Elise förbrukar tinderdejter, pluggar strökurser, blir sms-anställd hos ett bemanningsföretag och flyttar mellan andrahandslägenheter i ett samtida Stockholm där utbytbarheten har förvandlats till ett beroende. Människor lever sida vid sida och ser på sina mobilskärmar i stället för i varandras ögon. Elise både önskar slippa existera och längtar efter något fast att hålla sig i på samma gång. I ett nyhetsflöde någonstans i bakgrunden, eller möjligen ett parallellt universum kallat Den riktiga världen, drunknar människor i båtar på Medelhavet. Overklighetskänslan är total.

Isabelle Ståhl fångar mycket av samtiden i denna första del av boken. Om jag inte så väl visste att det är just exakt såhär det är skulle jag skratta. Men här finns mycket allvar. Den digitala samtidsmänniskan vill ständigt hävda sig, påvisa sin existens och närvaro men önskar samtidigt inget högre än att få vara någon annanstans. Att få existera, men i en annan form. På ett mindre synligt sätt där hon i lugn och ro kan spionera på andra liv genom deras Facebook-profiler.

Just nu är jag här har, inte oförtjänt, kallats en generationsroman för vår tid. Elises kyliga cynism och konsumistiska syn på relationer påminner mig om exempelvis Per Hagmans Cigarett, som också den ingjuter en sorts overklighetskänsla i läsaren. Men Elise saknar inte känslor. Hennes agerande blir snarare uttryck för en stor sorg och oförmåga att känna sig tillfreds som Ståhl förmedlar fint i hela boken. I början tar den sig uttryck i en längtan efter ”normalitet” och stabilitet – något som projiceras genom Elises ständiga sneglande efter den typiska innerstadsstockholmska tvåsamheten. Elise förälskar sig i Victor, som har en hyresrätt på Södermalm och verkar ha haft ett lätt liv. Han arbetar på arkitektfirma, har ett lantställe i skärgården och rör sig bland människor som alla talar på samma självsäkra innerstadsstockholmska sätt. När Elise och Victor så småningom blir ett par, är hon plötsligt en del denna önskade tvåsamhet. Det dröjer dock inte länge förrän Elise åter är missnöjd och längtar någon annanstans, till andra människor, tider och platser där livet känns mer verkligt än det hon befinner sig i.

Ståhl lyckas med Elises persona förmedla mänsklighet mitt i en tid då det mesta, till och med känslor, tycks artificiellt och förutbestämt. Ändå blir det förutbestämda till slut något självuppfyllande för hela romanen. Relationen med Victor är plågsam att följa. Jag lider bitvis med Elise i hennes depressiva instängdhet, bitvis med Victor som trots sin präktighet ändå framstår som äkta i sin kärlek och välmenande försök att utveckla förhållandet. Men trots att deras liv tillsammans är realistiskt beskrivet i sina olika faser, är denna del av det är denna del av romanen betydligt mindre intressant att läsa.

När allt sedan brakar ihop efter att Elise inlett en destruktiv otrohetsrelation med sin lärare, suckar jag bara och önskar mig ett mindre väntat utfall. En annan sorts otrohet, en utveckling eller bara ett stopp innan det förutsägbara tar överhanden. Det hade varit trevligt i en roman som annars leker så mycket med vår längtan efter det genuina. Ståhl har skrivit en roman om samtidsmänniskans oförmåga att känna sig verklig. Det är stiligt gjort.