Det är de där små momenten. Detaljfrågorna på näst intill mikroskopisk nivå som gör skillnaden. Lätta att nonchalera och som helt saknar reell betydelse för hur tillvaron är. Men hade din mamma ändå valt att gå hem istället för att stanna kvar och ta den där extra drinken, hade din pappa trots allt valt att strunta i reservplatsen på Umeå universitet eller hade din farfar faktiskt drunknat när han som sjuåring ramlade ner i ån. Ja, då hade du helt enkelt inte existerat. Oddsen för varje enskild individs existens är minst sagt mikroskopiska.

Hela resonemanget är dock ganska meningslöst och leder i regel ingen vart, eftersom svaret på alternativet försvinner i samma stund som det som sker sker. Sen finns författare som Harry Turtledove, som ägnar hela sitt liv åt att fundera och skriva om vad som skulle hända om det som hände hände på ett annat sätt. Ibland tänker han riktigt annorlunda och slänger in en alien-invasion under brinnande andra världskrig (och skriver fem tusen sidor kring det), eller hur det skulle vara om drakar och demoner fanns parallellt med amerikanska inbördeskriget, och skriver om det. Men så tänker han ibland på hur det skulle vara om en enskild detalj i historien ändrades, någonting som faktiskt lika väl hade kunnat ske som att det inte skedde. Och så skriver han några tusen sidor om det.

I den precis avslutade triologin The Hot War (Bombs Away, Fallout och Armistice) har han tänkt precis så. Vad hade hänt om president Harry S Truman följt råden från sin befälhavare Douglas MacArthur om att sätta in kärnvapen i Koreakriget? Scenariot (som det alltid talas om i alternativhistoria) är inte så orealistiskt som det kan tyckas. Efter att först nästan ha förlorat Koreakriget, sen nästan vunnit det, var USA/FN återigen på god väg att förlora det, när Kina plötsligt blandade sig i. Det är dessutom bara ett år efter att Sovjetunionen skaffat sig sin första atombomb och tekniken är fortfarande inte så ”sofistikerad” att ett kärnvapenkrig utplånar hela mänskligheten på några få timmar. Vi kör på, men lite begränsat, säger Truman och så bryts tidslinjen.

Turtledove är bra på att berätta ett scenario och gör det från en stor mängd perspektiv där hans dryga tiotal huvudpersoner kollektivt driver tidslinjen framåt. Harry S Truman tar de stora besluten samtidigt som han våndas över sitt dåliga val, den ukrainske kollektivfarmaren och krigsveteranen Ihor tvingas ta på sig röda armé-uniformen och åter bege sig till fronten i Tyskland, den västtyska hemmafrun Trudel skickas till Gulagen i bortersta Sibirien efter att hennes man Gustav på krigets första dag anmält sig som frivillig till Nato-styrkorna, utanför det atombombade Coventry förälskar sig barägaren Daisy och den amerikanske piloten Bruce i varandra medan hans sovjetiska kollega Leonid tar livet av sig i skulden över att ha atombombat sönder Paris.

Ja det finns många flera och många byts ut efterhand, en huvudrollsakt i Turtledoves värld behöver inte alls betyda att man får vara kvar till slutet. De ger snarare bara olika perspektiv på den alternativa historielinjen. Och befinner de sig på en plats där de stora händelserna inte äger rum så snappar de ändå ibland upp en nyhetssändning på radio eller läser något i tidningen. Det är de stora händelserna, men sett ur den lilla människans perspektiv.

Det är på det hela en bra berättarteknik som gör att det går nästan lika snabbt att läsa böckerna som Turtledove verkar skriva dem. Men det här är ändå en författare vars karaktärer har en uppgift snarare än att finnas och passionen ligger inte för den enskilde utan för tidslinjen. Personerna fastnar i sina givna roller och av någon anledning befäster Turtledove det med upprepningar som ibland gränsar till absurdum. Han är en väldigt produktiv författare och levererar varje år något tusental sidor. Men kanske borde han försöka disponera om lite, skriva några hundra sidor mindre och ägna den tiden åt att läsa igenom återstoden? Det är okej att Ihor under rådande förutsättningar gillar sin Kalashnikov, men som läsare är det mer än tillräckligt att få den tekniska förklaringen till varför en gång.

Men oavsett vissa (alltid återkommande) irritationsmoment så är Turtledove en utmärkt berättare av saker som skulle kunna ha hänt. Han kastar gärna in små historiska lustigheter, där både personer och platser från vår tidslinje får en helt annan roll i hans egen. Något som egentligen mest belyser det helt övervägande faktumet att det här är böcker skrivna av en historienörd för att läsas av andra historienördar.