Recension

: De sista indianerna
De sista indianerna Marie-Hélène Lafon
2017
Elisabeth Grate
8/10

Arvet blev ett liv i skuggan

Utgiven 2017
ISBN 9789186497552
Sidor 138
Orginaltitel Les derniers indiens
Översättare Anna Säflund-Orstadius
Först utgiven 2008

Om författaren

Marie-Hélène Lafon, född 1962, undervisar i klassiska språk i Paris. Hon tilldelades 2016 det prestigefulla Prix Goncourt de la nouvelle. Hennes romaner utspelar sig ofta på franska landsbygden där hon själv vuxit upp.

Sök efter boken

I min bekantskapskrets väcker den franska landsbygden associationer av frodiga jordar med växande vinrankor så långt ögat ser. Vingårdar och cykelvägar som följer trögt flytande floder och javisst, doften av lavendel är ljuvlig! Ostar, nyskördad sparris och böngrytor som smaksätts med olivolja, rosmarin, oregano och timjan. Alla sinnen får sitt och lyckan är fullkomlig.

Så är det inte i romanen De sista indianerna. Den grå och händelselösa verkligheten har utvecklats till sin fulländning i Marie, som är några år och sextio. Hon är sammanboende med sin elva månader yngre bror, Jean, som inte heller är den spralligaste killen i byn. De lever på gården, som är ett arv från föräldrarna, döda sedan 1988 och 1993. Gården hittar vi i Frankrikes mitt, i en bygd där bönder fött upp får och grisar. Familjens sysslor har gått från generation till generation och statusen har legat i att männen vet vad de gör medan kvinnorna sysslat med att värdera andra människors handlingar.
”Så gör man inte i vår familj!”
”På den tiden när jag var ung …”
Den sociala kontrollen på landsbygden gav inte mycket handlingsutrymme åt någon.

Romanen utspelar sig i modern tid när euron är införd och bankens tjänstemän skakar på huvudet åt det gamla syskonparet när de gör sina fåtaliga besök för att se över sina insatta pengar. Marie och Jean är hopplöst efter sin tid på många sätt. Inte bara de digitala skärmarna är dem främmande. När grannfamiljens barn leker och stojar utan att få tillsägelser av föräldrarna växer känslor av ogillande i Marie. Hon skakar också på huvudet åt färgglada behåar och underbyxor som hänger på grannfamiljens tvättstreck.

Läsaren får vistas i huvudet på Marie som tänker på triviala ting, som städningen av huset, något hon omsorgsfullt utför varje onsdag och lördag. Men helt omärkligt hamnar vi i återkommande tillbakablickar. Bland annat får vi veta att pappan var borta fyra år som soldat under andra världskriget. Under hans frånvaro intog mamman rollen som gårdens drottning tillsammans med sin pappa, Maries morfar. Och syskonskarans äldste, storebror Pierre som är fyra år äldre, sover med sin mamma i den äktenskapliga sängen. De två andra småbarnen, Marie och Jean blir behandlade som luft. Jag tänker mig att en disktrasa har högre värde i mammans tillvaro. Olidligt, ropar en röst i mitt inre, en förälder får inte reducera sina barn på det här sättet! Men Marie hör mig inte, och jag kommer på mig själv; jag har att göra med en skönlitterär figur.

Porträttet av Marie är konsekvent. Hon går i sin mammas gamla kläder för hon ser ingen vits i att skaffa nya. Helt kort berörs hur mamman nedsättande kommenterat dotterns utseende när hon befann sig i de känsliga tonåren. Vem skulle vilja gifta sig med någon som är så lång som du, 167 cm? Marie och brodern lever i huset där mammans skugga skymmer. De äger nu gemensamt den ärvda gården som en gång fortlevde likt de andra gårdarna. Men i moderniseringens tidevarv har bekvämligheten tagit över, och de har arrenderat ut jorden till grannarna som är driftigare och hänger med sin tid. Marie nöjer sig med att titta ut på den nya traktorn som kör in på granntomten.

Naturligtvis har mammans dominans ifrågasatts av barnen, framförallt av äldste brodern Pierre när han på 1960-talet fann kraft att flytta hemifrån. År följde när ingen hörde av äldste sonen överhuvudtaget. Tigandet satte sig i husets alla beståndsdelar. Alltmedan Marie och Jean fortfarande bodde hemma och behandlades som obildbara personer utan framtid. Och tänk hur mycket bättre det var när mamman var ung. Maries tankar cirklar gång på gång tillbaka till de repliker som åt sig in i henne redan när hon var liten flicka.

Några händelser i familjens historia utgör vändpunkter – eller snarare smärtpunkter – som har en ödesmättad betydelse och påverkar nuet starkare än något annat. Lafon lyckas med sina ord och meningar locka till fortsatt läsning med de olika tillbakablickarna som jag får medan Marie betraktar grannarnas klädstreck. Känslan av att något sopats under mattan i familjen varar från bokens början ända till dess slut. Mina vaga aningar blir mer eller mindre bekräftade och är inte direkt positiva. Suck!

Förra året kom de svenska översättningarna av Elena Ferrantes böcker om Lila och Lenù. Samma tidsålder och kvinnor i ganska fattiga omständigheter. Men de två italienska unga kvinnorna är ju fulla av jävlar anamma som gör att de åtminstone får saker och ting att hända. Marie är deras motpol i allt; viljelös, ogin och hon finner ingen anledning att småle en smula. Lafon lyckas i sin roman fånga den ödeläggande kraft kärlekslösa föräldrar har. Och frågan är vem (eller vad?) som kan kompensera detta hål i själ och hjärta? Jag hoppas att vi medborgare som lever sida vid sida bryr oss om vår omgivning och att vi därtill värdesätter stabila samhällsfunktioner som barnomsorg, skola och socialtjänst som komplement till familjestrukturer där barn så synbart förbises.

Lena Nöjd

Publicerad: 2017-07-12 00:00 / Uppdaterad: 2017-07-11 10:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7009

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?