Ett porträtt av författaren som ung är romanen om Stephen Dedalus, en pojke som utvecklas till ung man i Dublin åren kring det förra sekelskiftet. Texten består av flera olika långa episoder, ibland med år emellan. Romanen, som brukar klassas som självbiografisk, har tre bärande teman. För det första fadern, som hamnar i obestånd så att sonen inte kan fortsätta i sin internatskola. Pappan är en hjärtlig skrävlare och relationen med den förstfödde är ömsesidigt intensiv. För det andra den katolska tron som genomsyrar det irländska samhället. Det tredje temat är den grymma hårdheten som nästan undantagslöst blir resultatet när pojkar föses samman och gemensamt ska stå för en slags kamratuppfostran. James Joyce fångar skickligt hur det kan vara för en liten knatte som inte platsar i laget.

Pojkarna kämpade och stönade, och deras ben sparkade och stampade. Därpå drev Jack Lawtons gula skor ut bollen, och alla de andra skorna och benen sprang efter. Han sprang efter dem ett litet stycke, men så stannade han. Det tjänade ingenting till att springa. Snart skulle de få jullov och resa hem.

Vilsenhet i de svettiga omklädningsrummen. Terror omvandlad till sårad stolthet när mobbarna kastar en i latrindiket. Den allra yngsta upplagan av Stephen Dedalus är ängslig, men samtidigt självständigt ifrågasättande. Vi har att göra med en allvarsam outsider. Kompisarna larvar sig i sin osäkerhet och retas kring tjejer och romanser. Men Stephen Dedalus inser tidigt vad som är det allvarsamma i den allvarsamma leken. Och han tål inte kompisarnas retsamheter.

Vid dessa ogrannlaga anspelningar inför en främmande genomilades Stephen av ett ögonblicks vrede. För honom låg det intet komiskt i en flickas intresse. Hela dagen hade han inte tänkt på något annat än deras avskedstagande på spårvagnens fotsteg vid Harold’s Cross, den ström av svårmodiga känslor det framkallat hos honom och det poem han skrivit om det.

Ynglingen bär på en slags ursprunglig stolthet och får vid ett tillfälle för sig att uppsöka självaste rektorn för upprättelse. Det faller ut väl och Stephen Dedalus är plötsligt och för en kort stund hjälte:

Så tog de mössorna och slungade dem virvlande upp i himlens sky och ropade omigen: – Hurra! Hurra! De hissade honom och bar honom på guldstol tills han började streta för att bli fri. Och då han sluppit lös från dem, skingrade de sig åt alla håll, i det de ånyo kastade mössorna upp i luften och visslade, då mössorna snurrande flög mot höjden, och ropade: – Hurra!

Även i förhållande till gudstron avviker Stephen Dedalus från omgivningen genom sin allvarsamma läggning. I hemmet bråkar föräldrar och äldre släktingar ständigt och vanvördigt om katolska kyrkan, jesuiterna och den irländska politiken. Skolkamraterna gör vad som förväntas av dem utan djupare eftertanke. Men den unge Dedalus sugs in i en tro som är så intensiv att den ibland tar sig fysiska uttryck. Bilden av syndarens ohjälpliga öde i helvetet blir så överväldigande att Stephen Dedalus kräks. Överhuvud taget är skildringen av mötet med den katolska tron stark. Kanske har jag aldrig läst något så inlevelserikt om gudstro, undantaget Bröderna Karamazov. Att James Joyce är en stilistisk mästare framgår också av Ebba Atterboms fina översättning från 1921. Som exempel kan studieprefektens bestraffning av Stephen tjäna. Stephen får piskrapp på händerna:

Ett hett brännande, stingande slag, med ett häftigt brak som av en itubruten käpp, kom hans darrande hand att böja ihop sig som ett blad i elden.

Symboler som den högt flygande falken kontrasteras mot stanken från en jordbunden, ruttnande kålgård. Den fragmentariska berättarstilen varvas med folkliga ramsor och lärda citat. Traditionellt refererande berättande blandas med oväntade ljudhärmande stycken av ord eller rena nonsensfraser. Det här känner vi igen, det är grepp vi mött i T.S. Eliots The Wasteland och även i James Joyces egna Ulysses. Ett porträtt brukar således betraktas som en förövning till Ulysses, ett av modernismens verkliga litterära portalverk. Att bedöma en uppburen klassiker är en grannlaga uppgift, men kanske har den här romanen ett mått av osäkerhet omkring sig, en känsla av experiment i helhetskompositionen som anas men som är svår att ta på.

När Modernista nu ger ut romanen är det med ett bra förord signerat Jonas Ellerström. Vi får lära oss att texten först mötte en läsekrets som följetång i den radikala och feministiska Londontidskriften The Egoist 1914-1915. Enligt engelskspråkiga Wikipedia gick romanen i 25 delar. Som hel roman publicerades boken för första gången i New York 1917. Ebba Atterboms översättning är ett pionjärverk, inget annat språk hann före. Avslutningsvis vill jag påstå att vem som helst som läser Ett porträtt blir gripen av Stephen Dedalus öde. Alla har vi varit små och alla har vi, eller ska snart, tvingas ut i den stora vida världen:

Var var hans gossår nu? Var var den själ, som hade ryggat tillbaka från sin bestämmelse för att i ensamheten ruva över sina sårs skam och i sin boning av tarvlighet och undanflykter spela drottning, i gulnad svepning och i kransar som vissnade, då man rörde vid dem? Eller, var var han? Han var ensam. Ingen gav akt på honom, han var lycklig och nära livets otämjda hjärta.