Recension

: Fåglarna och andra noveller
Fåglarna och andra noveller Daphne du Maurier
2017
Modernista
7/10

Ständigt hotade idyller

Utgiven 2017
ISBN 9789176455760
Sidor 271
Översättare Gerd Lilliehöök, Lisa Rothstein och Gösta Sellin

Om författaren

Daphne du Maurier (1907-1989) var brittisk författare och dramatiker, född i London. Till hennes mest kända verk hör romanerna Jamaica Inn (1936) och Rebecca (1938) och noveller som The Birds (1952) och Don’t look now (1971). Flera av hennes berättelser har filmatiserats, bland andra av Alfred Hitchcock.

Sök efter boken

Vi kan väl börja med det synbara: Modernistas nyutgåva av Daphne du Mauriers noveller måste vara en av årets snyggaste böcker, med sitt kontrastrika, vagt gotiska och samtidigt 50-talssnygga omslag, där fåglar kastar olycksbådande skuggor över panelen.

”Fåglarna” är också du Mauriers förmodligen mest kända novell, inte minst välbekant från Alfred Hitchcocks filmatisering. Det vill säga, kanske inte så bekant som man skulle kunna tro, för Hitchcocks film är en ganska fri tolkning av du Mauriers berättelse.

Mitt eget förhållande till novellen har vuxit med tiden. Först råkade jag läsa den i en ganska trist lättläst version (som jag skriver om här), och först därefter i den svenska översättning som föreligger i Fåglarna och andra noveller (och som alltså inte är någon nyöversättning i sig utan, som alla noveller i samlingen, återanvänds från diverse tidigare samlingar från 50-, 60- och 70-talen). I du Mauriers eget språkbruk fångas stämningarna dock betydligt bättre, och det finns något grundläggande obehagligt och fascinerande i att ett så vardagligt fenomen som fåglarna omkring oss plötsligt skulle vända sig emot oss. Gå till samlat anfall.

Vad man kan invända emot den, liksom mot egentligen alla fem novellerna i Fåglarna, är att den innehåller oerhört tråkiga kvinnliga karaktärer. Med ett undantag skrivs novellerna ur mäns perspektiv. I ”Fåglarna” är det familjefadern som måste skydda sin familj från de anfallande flygfäna, i ”Äppelträdet” en nybliven änkling som får för sig att den inte särskilt saknade hustrun på något sätt går igen i form av ett skruttigt gammalt äppelträd i trädgården, i ”Inte efter midnatt” en ensamstående (eventuellt homosexuell) man på semester som dras in i jakten på olagliga antikviteter och i ”Titta inte nu” ännu en semestrande man som försöker beskydda sin hustru från ett par klärvoajanta tvillingtanter.

Den femte huvudpersonen, i ”De blå linserna”, är en kvinna som ligger på sjukhus sedan hon fått nya linser inopererade. När hon äntligen får ta av sig bandagen för att se klart för första gången på länge får hon en befängd och klart obehaglig överraskning: alla människor omkring henne bär olika djurhuvuden. Driver de med henne? Har hon blivit galen? Eller, ve och fasa, är det hon ser verkligen deras rätta natur?

Naturen är ett återkommande hot. Fåglarna, djurhuvudena, äppelträdet, havet – men det är en alldeles vardaglig natur som plötsligt inte riktigt går att lita på, precis som de rara skotska tvillingtanterna på semestern i Venedig – kanske just så rara och harmlösa som de ser ut? Kanske lömska turistmördare? Kanske har något övernaturligt smugit sig in i semesteridyllen, i den behagliga pensionärstillvaron, på det trygga sjukhuset? Hackar och hackar för att forcera hemmets fönsterluckor?

I förordet speglar Johan Theorin denna dubbelhet när han i det ena andetaget beskriver du Mauriers cornwallska familjeidyll, i det andra otroheter och det faktum att hennes krigstraumatiserade make ofta väckte henne med ett mardrömsskri. Är det en krigstematik, det där underliggande hotet i berättelserna? Eller något mer privat, den där skärvan av misstro mellan novellernas olika par? Mellan änklingen och hans döda hustru, dömda av sina traditionella könsroller att aldrig riktigt mötas, finns en komplex skuldkänsla, mer vältecknad än egentligen några enskilda karaktärer i novellerna.

Faktum är ju att jag hade brytt mig mer om de märkliga intrigerna om jag varit mer engagerad i hennes figurer. Visst finns det något hjärtknipande vardagligt i hur föräldrarna i ”Fåglarna” försöker hålla sina två små barn på gott humör medan fågelkropparna dunsar mot huset. Där är hon nog ändå bäst, du Maurier, på det lantliga hemmets ombonade men hotade tröskel. Bland blinda klärvoajanta damer och onda dvärgar i Venedig blir hon däremot väl David Lynchsk för i alla fall min smak.

Ella Andrén

Publicerad: 2017-07-09 00:00 / Uppdaterad: 2017-07-08 20:27

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7006

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?