Lova längtar alltid efter mer. Hon vill leva, fullt ut. Och så vill hon ju skriva den där romanen. Så hon åker som 16-åring på utbytesresa till Nya Zeeland för att se till att saker faktiskt händer. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig.

Det finns mycket igenkänning i Charlotta Lannebos första ungdomsroman. Drömmandet om att skriva, snarare än att faktiskt göra det, och den där känslan av att inte riktigt leva, i varje fall inte det liv som man borde göra. Lova gör mycket, men inget blir liksom klart. Hon tar det första steget men kommer aldrig fram. Frustrationen och detta eviga längtande som tycks bränna i henne fängslar till en början, och sidorna rusar förbi.

Efter ett tag är det något som skaver. Lova är hela tiden rätt obekväm med livet hos sin värdfamilj: isoleringen, den knappa kommunikationen dem emellan och, kanske framförallt, husets halvdana skick. Hon själv kommer från Stockholm och har det som folk har det mest, tycker hon. Och det är ändå förståeligt att det långsamma lantlivet för henne tycks tråkigt och stillastående, hon som är van att ha allting inom räckhåll. Men hon beskriver också ett liv hemma med segelbåtar och linnedukar. När hon sedan reagerar så starkt, och ofta rätt dömande, på mycket som har med värdfamiljens ekonomi att göra så blir det rätt obekvämt. En del fördomar tycks puttra under ytan utan att riktigt besvaras.

Senare tar också handlingen en vändning som inte riktigt övertygar. Lova blir desperat i sin längtan efter förändring, och gör någonting drastiskt. Tyvärr får läsaren inte hänga med tillräckligt i tankeprocessen som leder upp till detta och det får det hela att verka överilat. Engagemanget för historien, i alla fall för mig, sjönk snabbt därefter. Vilket var synd, för det den tycktes handla om från början var så mycket mer intressant.