När jag av en slump får syn på Sista skriket av Philip Warkander och Emma Veronica Johansson och läser marknadsföringstexten hoppar jag nästan till – det här måste ju bara vara en bok för mig! När jag var barn hade jag alltid mängder av brevvänner och brevromaner har varit en av mina favoritgenrer. Nu som vuxen mailväxlar jag med tre personer och jag är väldigt intresserad av mode.

Sista skriket är alltså en mailväxling mellan en modevetare och en modejournalist och handlar om mode ur ett antal aspekter. Som väntat blandas högt och lågt och det är ett ganska underhållande samtal att följa men det känns samtidigt som om det går en aning på tomgång. Punkter bockas av, åsikter redogörs för, men det blir väldigt ytligt.

Kan man kalla en text poserande? Jag vet inte men det är lite så det känns. Poser intas, den egna platsen i modehierarkin befästs. Ibland med en lätt utstuderad nonchalans.

Det är dock intressant att det för en gångs skull är en man som ser åldrandet, det fysiska åldrandet, som mest problematiskt, antagligen för att han är lite äldre. Vilka plagg är det tillåtet att bära efter en viss ålder, hur mycket blottad hud är acceptabelt? Modet, eller snarare trenderna är förbehållna de unga men samtidigt är modet dött, trenderna döda – hur hänger det ihop? Ingen vet säkert men jag skulle vilja läsa mer om de olika nivåerna av ”mode”. Här görs i och för sig några sådana utflykter när man diskuterar H&M – demokratiseringen av modet, är den positiv eller negativ, för vilka? Plagierandet av design är dock något som inte tas upp. Kulturell appropriering går an att diskutera, lån eller stöld av andras design inte. Är det för nära för att man ska kunna peta i det? Ändå skriver Philip Warkander skämtsamt att han ska hålla en föreläsning på H&M – och att det är tur att de kommer att betala arvodet innan de kan läsa boken.

Hälsnings- och avskedsfraserna blir lite fåniga, de är så fast i bloggar från mitten av 2010-talet, men samtidigt är det ju en bok som är extremt väl förankrad i sin samtid, benhårt placerad i ett nu där det sista skriket tystnar väldigt fort och ersätts av ett nytt.

Intressanta är även Emma Veronica Johanssons reflektioner kring hur hon bara känner sig påklädd i hudnära plagg, sådant som andra ser som avslöjande och nära naket ger henne en motsatt känsla. Antagligen skulle hon inte ha riktigt samma syn på det om hon inte var mycket smal (de skriver ju något lite om de magra modellerna men sveper snabbt förbi även det).

Jag har många gånger i mitt liv fått påpekat för mig att jag klär mig ”sexigt”, inte sällan med en illa dold passivt aggressiv ton, ett socialiseringsförsök inlindat i en simpel betraktelse. Kanske beror det på min fäbless för tajta kläder, jag tycker om att se kroppens konturer och känna tyget spänna mot huden och det är, ironiskt nog, den sensationen som får mig att känna mig påklädd. I lösa kläder känner jag mig naken och löjlig.

Philip Warkanders svar, där han berättar hur få klädesplagg han hade som barn, är sorgligt och rymmer ganska mycket. Han kunde inte förmå sig att köpa kläder, eftersom det skulle innebära att gå med på att han hade en kropp, och därmed erkänna de begär han då försökte undertrycka.

Omfånget är egentligen lite för litet för att fylla en hel bok, det är snyggt och spatiöst men känns som om det inte riktigt räcker till, medan det hade gjort sig utmärkt som artikelföljetong i någon modetidskrift.