Lauren Oliver slog igenom stort med ungdomsromanerna Resten får du ta reda på själv och den dystopiska trilogin Delirium, Pandemonium och Requiem. Så kom barnboken Liesl & Po, och jag måste erkänna att jag någonstans där tappade kollen på henne.

Lätt förvånad blir jag därför när jag inser hur mycket hon faktiskt hunnit skriva sedan dess. Har hennes svenska förlag övergivit henne?

Vanishing girls handlar om två tonårssystrar, Nick och Dara, och om ett före och ett efter bilolyckan de varit med om. Mellan dessa två personer och två tidsplan växlar berättelsen med ett drivet tempo. Här finns föräldrarnas skilsmässa, systrarnas olika roller – den skötsamma storasystern Nick och den struliga lillasystern Dara – deras nära vänskap med varandra och med grannkillen Parker – Nicks bäste vän fram till det att han blev Daras pojkvän och ett enda blödande sår i systrarnas relation.

Dessutom har en nioårig flicka försvunnit i grannskapet. Nick blir först indirekt indragen i sökandet efter henne, men så, på sin födelsedag, försvinner också Dara, och försvinnandena verkar mer och mer ha ett samband. Nicks sökande efter systern blir alltmer desperat.

Mycket mer går knappast att avslöja utan att förstöra romanens stora, oväntade (eller kanske åtminstone delvis väntade?) vändning, men frasen min bokcirkelvän och jag messar varandra efter att äntligen ha fått den förklarande upplösningen är helt enkelt: ”WTF?!”

Jag har läst positiva recensioner av Vanishing girls på nätet, det har jag, men för mig blir den hopplöst överlastad och melodramatisk. Då är visserligen ”melodramatisk” ett omdöme jag kan använda med såväl positiva som negativa konnotationer, men här menar jag det negativt. Helt klart negativt. En berättelse som utger sig för att vara en realistisk, psykologisk thriller slår bara över. Det är dessutom som om Oliver inte riktigt kunnat bestämma sig för hur otäck romanen egentligen ska vara, utan antyder den ena hemskheten efter den andra, bara för att sedan släta över lite gulligt, som om inte ens hon riktigt tar sin intrig på allvar.

Kanske hade det kunnat bli bra. Jag blir nästan sugen på att agera redaktör för den här romanen och se om det skulle gå att få fason på den. Oliver är ju en på många sätt skicklig författare. Varför går det så snett här? Vem är det som har missat att dra i nödbromsen och fundera en vända till? När jag precis läst ut Vanishing girls förstår jag nästan, skam att säga, om Olivers svenska förlag övergivit henne.

Lyckligtvis har min lilla bokcirkel redan gått vidare till hennes senaste, Replica, där hon gör betydligt bättre ifrån sig. Kanske kan den bli hennes comeback på svenska, om nu någon på förlaget fortfarande letar?