Benitosommar är sommaren du minns. Den där sommaren när allting var så närvarande, att världen blev nästintill neonskimrande. Som morgonen när man sticker iväg och badar innan frukost, innan allting har vaknat. Eller kvällen när man aldrig gick och la sig. Det är sommaren 1999, och Karin är 22 år.

Oscar tar fram en cigg ur sitt paket och tänder den ut genom fönstret.
- Varför röker du egentligen Chesterfield? frågar jag. Du är den enda jag känner som gör det.
- Det är för att jag ska kunna säga ”can I have one of those Chesterfields?” till mig själv varje gång jag funderar på att ta en cigg.
- Som i True Romance, har du sett den Tuppen? säger Erik.
- Nej.
- Tuppen det är så många filmer du måste se!
De här fyra, vi fem, det är i den här stunden vi stelnar till något fast och orubbligt. Jag förstår det precis nu, i bilen som står parkerad nere vid vattnet, på en fest som tagit slut, medan andra sover på soffor och madrasser och mattor inne i huset, för vi är vakna, vi kan inte gå och lägga oss, vi måste fortsätta vara tillsammans. Hampus, bitande spydig och otåligt kärleksfull på samma gång; Erik, en överstyrd svärmorsdröm, mörk i ögonen av livshunger; Fradan, med sina lågmälda inpass och försiktiga ögon, redan nu lite för eftertänksam för sitt eget bästa. Och så Oscar, som inte kom till sin rätt förrän just ikväll, när han kom dammandes i sin gamla blåa Merca, kurvig som en amerikansk quarterback, med ett sätt som först verkar likgiltigt, sömnigt, men som på nära avstånd klarnar till en noga avvägd återhållsamhet.

Benitosommar rör sig mellan ungdomsbok och vuxenbok. Den har ett tunt, ack så tunt format, och när jag läst ut den saknar jag känslan som jag precis kommit in i. Jag skulle vilja ha den längre. Samtidigt som formatet på något vis hjälper till att förmedla just denna känsla av flyktighet, som hela boken syftar till att beskriva. Den där sommaren man trodde skulle vara för evigt. Med kompisgänget, som cementerades, men lika gärna kunde lösas upp lika snabbt när hösten kom, med nya utbildningar, vuxet liv.

Karin Ström, född 1977, är musiker och författare. Benitosommar är hennes fjärde roman, utgiven på Aglaktuq förlag, ett förlag som drivs av henne själv, Anna Vogel, språkforskare och författare och Agnes Stenqvist, grafisk designer och illustratör. ”Inspirerade av de oberoende skivbolagens gör-det-själv-kultur och den tekniska utvecklingen av bokmediet vill Aglaktuq vara ett nytt alternativ i en bokbransch som urvattnats av monopoltendenser och kortsiktighet”, läser jag på deras hemsida. Ström har tidigare gett ut på Leander Malmstens förlag. Hon skriver för Svenska dagbladet och ger ut skivor under egna skivetiketten Datadamen Records. Verkar helt omåttligt cool.

Romanens Karin rör sig säkert i killgänget. Det känns befriande, och irriterande nog ovanligt, att det inte ens antyds om någon romans där. Romansen finner hon istället i redan upptagne Kalle, den opålitlige ombytliga sliraren varenda människa kan känna igen från sina tjugonånting år (eller kanske inte varenda, men åtminstone de som hängt på klubbar som i sitt eget vardagsrum, de som legat runt lite och levt).

Jag läser Benitosommar snabbt och koncentrerat. Språket pendlar en del, ibland är det poetiskt detaljrikt. Ibland ett anarkistiskt flöde. Ibland lite taffliga gestaltningar. Vuxenroman? Ung vuxenroman? Är det viktigt?

Känslan av att jag skulle vilja ha mer biter sig dock fast. Varför inte, liksom? Knappt har jag hunnit lära känna karaktärerna, så är det över. Kanske är det ambitionen att skriva självbiografiskt (eller så tolkar jag det) som står i vägen för gestaltningen. Något fattas och känns inte riktigt klart. Hur mycket jag än uppskattar när böcker inte är tjocka, så är det med abstinens jag lägger den ifrån mig. Vill inte att festen ska ta slut riktigt än.