Märit ska fylla 70 om några dagar. Hon har precis kommit tillbaka från en resa till Indien (ty så kan 69-åriga änkor göra på 2010-talet) och är på väg till barndomshemmet i Norrköping för att fira födelsedagen med sin tvillingbror. Så varför kliver hon av tåget i Lund? Jo, för hon har ju två andra syskon. Eller hade. Lars, kallad Tok-Lars, som blev inskriven på dårhu… f’låt, mentalsjukhuset Vipeholm när de var små och aldrig kom därifrån, och så trillingsystern som var dödfödd och levt hela sitt liv som Den Andra, en åklagare i Märits huvud. Och en av de två bestämmer sig nu för att kliva av i Lund och besöka graven till deras bror som ingen nämnt på 50 år.

Och redan i den scenen, där Märit letar på den fint ordnade lundensiska begravningsplatsen efter en namnlös grav, fångar Majgull Axelsson mig igen.

Jag ser först på graven, sedan på [mannen som visade henne dit] innan jag tvivlande skakar på huvudet.
”Nej”, säger jag.
”Jo”, säger mannen. ”Detta är Vipeholmsstenen.”
Den är så liten. (…) Den här ska ju vara en påminnelse om skulden. Min skuld. Min familjs skuld. Allas vår skuld. I själva verket är Vipeholmsstenen inte ens en ljummen ursäkt.

Axelsson har tillbringat hela sin författargärning åt att ge röst åt de som av olika skäl hållit tyst. I förra mästerliga romanen Jag heter inte Miriam tog hon sig (kanske något förmätet, men ändå) rätten att tala för en romsk kvinna som levt under antagen identitet. Den här gången kan hon inte berätta ur den utsattes perspektiv. Lars, och tusentals andra dårar f’låt, begåvningshandikappade med honom, är ju död sedan decennier tillbaka. Efter ett kort liv på en anstalt där han hölls fastbunden i en säng och användes för medicinska experiment (ja, i det fina efterkrigssverige) blev han nedskottad i en massgrav med ett samvetsdövande bibelord ovanpå, hans namn bortglömt redan innan han dog. Det var ju bäst så, för alla inblandade. Folkhemmet rullade vidare för dem som var inbjudna till det, och Lars existerar nu bara i minnet hos de få som minns honom och valde bort honom. Den där offentliga ursäkten som ska låta oss glätta över det kom ju aldrig. Så det är upp till Märit att berätta.

Och som hon gör det. Medan Märit återupptar resan mot föräldrahemmet och officiellt tantskap tvingas hon gå igenom ett halvt sekel med inlåsta, fastbundna och tvångströjeförsedda minnen. Det är lätt att göra en samhällsroman av det, och det är det förstås också på ett plan, inte olikt vad Sara Stridsberg gjorde med Beckomberga häromåret. Det fina svenska samhället där obekväma lik är inmurade i fundamentet, och ingen har rent samvete. Men Axelssons (och för all del Stridsbergs också) storhet är att hon inte låter det ta över utan gör något personligt av det, skapar en tät, psykologisk skräckstämning som inte är miltals från en östgötsk David Lynch i sättet hon låter Märit navigera mellan Dörrar Som Inte Får Öppnas medan hon går igenom sitt och Lars liv. För innan hon kommer fram måste hon nå någon sorts räkenskap, med sig själv, med sin bror, och med dem som inte längre finns annat i hennes huvud. För någonstans tar ursäkterna slut och då står vi där med våra egna spegelbilder.

Vi behöver författare som Axelsson som klarar av att skapa historier och romanfigurer som bär alla de här motsättningarna, som kan bryta ner den där tomma klichén om att man kan döma ett samhälle utifrån hur det behandlar sina svagaste, göra ett jag, ett du och ett vi av det där ”det”-et. Vi kan inte alla välja vilken lott vi får i livet, men vi kan välja vad vi klarar att leva med. Jag heter inte Miriam började med en födelsedag, Ditt liv och mitt slutar med en. De är en generation isär, och de får stå för många som lidit i tysthet, men någonstans ser jag något hoppfullt i det ändå. Blås föralldel ut ljusen och önska, men sen kommer ett år till där du får arbeta på det också.