”Ge dem en varsin boll så slipper de slåss.”

Låter inte det som en förnuftig kommentar när 22 spelare jagar en enda boll på fotbollsplanen? Nja.

Om människorättskämpen och politikern Mohandas Karamchand Gandhi (mest känd som Mahatma Gandhi) funnes i livet idag, är jag tveksam om ens han skulle yttra sig så här, trots sina pacifistiska ideal.

Den stora insikten är väl att människan är långt ifrån förnuftig eller rationell. Tävlingar, utmaningar, kamper, vinnarskallar som möter andra vinnarskallar. Och moment som utgörs till hundra procent av rent våld. När jag betraktar sportens värld, liksom Isobel Hadley-Kamptz gör i sin bok Om sport och våld, är exemplen på aggressivitet och våld många. Dueller, brottning och boxning har sin grund i kampen om att återupprätta förlorad ära och ja, det kanske är konsekvensen av att vi utrustats med tio hårda knogar men endast en hjärna.

Författaren hänvisar till sociologiska studier, journalistiska reportage, lagtexter och polisdokument.  När hon berättar om saker som inte är empiriskt bevisbara reserverar hon sig med formuleringar som ”ett anekdotiskt belägg”, ”rimligen handlar det också om” och ”det är förstås oklart”. Hon klargör också tydligt i inledningen att hon fascineras, ja rentav attraheras av våldet som fenomen. Populärt uttryckt; här råder full transparens och läsaren ska inte serveras några oklarheter. För den nyfikne forskaren eller journalisten som vill undersöka mer är det lätt att gå vidare med hjälp av förteckningen på referenslitteratur.

Till en början gör det ont i mig när jag läser. Fysiskt våld får mig att vrida mig likt metmasken på en krok, oavsett om våldet utspelar sig på en filmduk eller i en bok. När Hadley-Kamptz redovisar fakta om grymma våldsutövningar i människans historia är det outhärdligt. Tack och lov får jag hämta andan igen när jag läser om hur attityden mot våld förändrats de senaste hundra åren. I Sverige förbjöds våldtäkt inom äktenskapet 1965 och 1979 förbjöds barnaga, varefter många länder följt efter. Acceptans för våldsutövning minskar också i andra delar av världen; motstånd mot änkebränning och könsstympning växer.

Därefter kommer en kartläggning av olika sporter där explosivitet är en grundförutsättning och attraherar såväl sportutövare som åskådare. De flesta ser en tydlig linje från gladiatorerna i det romerska riket till boxarna Muhammad Ali och Mike Tyson. I centrum finns sportutövarens muskulösa kropp vars rena rörelse närmar sig perfektionen. Närkamperna är erotiska även om mången åskådare inte öppet skulle kännas vid en sådan liknelse.

Hadley-Kamptz försöker också förklara den eufori som uppstår i kollektiva upplevelser. Du tar in känslor samtidigt som du ger utlopp för dina egna. Hejaklacksruset är jämförbart med karnevalsstämningen där deltagaren får dansa, sjunga, men också kasta sig ur sina normala beteendemönster. Häcklandet, smädandet av en fiktiv fiende är frihetsskapande. De flesta fotbollsmatchbesökare är införstådda med leken och förställningen men för den ovana skapar massupplevelsen otrygghet. Personligen tänker jag stundom att den flockmentalitet som uppstår i stora grupper är fördummande. När en fotbollssupporter säger sig uppgå ”i något större än sig själv” har jag betraktat hens upplevelse som resultatet av för många öl.

Områden som gruppdynamik, samhällsutveckling och sporthistoria kan tyckas vara vitt skilda från varandra men i den här boken hänger allt samman. Både invigda och oinvigda känner till huliganism som förknippas med fotbollssupportrar knutna till klubblag och landslag, i synnerhet det engelska. Polisen, statens monopol på våld, innebär en trygghet för majoriteten av medborgarna i ett land men för den minoritet som befinner sig utanför lagens ramar gäller annat. Status och respekt nås genom handgripligt våld. I avsnittet ”Om vad man kan göra” ges en bild av hur samhällets förhållningssätt skiftat i några europeiska länder. Ungdomsstök definierades en gång som sociala problem och placerades inte nödvändigtvis på polisens att-göra-lista.  I det material som Hadley-Kamptz studerat redovisas hur polisen med tiden getts större roll i att stävja våldsutövande fotbollssupportrar.  Repression, kontroll och övervakning har prövats i många länder men också preventivt arbete.  I bakhuvudet för fotbollsintresserade ekar minnen av tragiska katastrofer med många dödsoffer, som inträffat på arenor (Heyselkatastrofen 1985 och Hillsboroughstadion 1989).

Även i analysen av maskulinitet visar författaren hur begrepp och föreställningar ändrat sig genom årens lopp. Hadley-Kamptz funderar också över bristen på synd, framförallt i den västerländskt inriktade livsstilen, där ingen tycks höja på ögonbrynen när de hör talas om swingerskvällar. En framgångsrik människa är fördomsfri, trevlig, äter näringsriktigt och springer långlopp. Nåväl, motsatsen gör sig också hörd. Möjligen är det ingen slump att politiken i USA ser ut som den gör:

Denna övermänniskoperfektion kontrasteras förstås mot underklassigt näthat och alltmer öppen och ohämmad rasism. När idealet är ett bortslipande av varje avvikelse blir Donald Trumps karikatyr på den frispråkige, burduse, vulgäre mannen plötsligt tilltalande för massorna. Hans persona är dock lika uttänkt den, som en perfekt motbild mot samtiden, komplett med fult hår, bisarr hudfärg och illasittande kostymer. Han vinner inte trots sina lögner eller vendettor, utan på grund av dem.

Många debatter tenderar att polariseras till en svart-vit blindhet i sociala medier. Hadley-Kamptz ger exempel på hur man kan dela med sig av sina betraktelser mer nyanserat. I botten ligger relevant material som hon använder för att belägga sin bild av några samhällsfenomen. Hennes syfte är inte att presentera lösningar, snarare att berätta om vad hon observerat. Funderingarna på mångas dragning till det mörka stråket i tillvaron är intressant läsning. Människans drivkrafter är inte helt lätta att förklara ur ett rationellt perspektiv.