Jag varnar er redan från början. Detta är en mycket personlig recension, närmare att likna vid en krönika utan fyndiga formuleringar. I november 2015 var det 36726 människor som ansökte om asyl i Sverige (enligt Migrationsverkets statistik), och ingen kan ha undgått att det är en fråga som orsakat politiska stridigheter. Motsvarande siffra på asylsökande i april 2017 är 1575 personer.

I november 2015 arbetade jag som lärare i ett brukssamhälle i mellersta Sverige där vi mer eller mindre med en veckas varsel plötsligt fick ta emot ett 70-tal nya elever till vår verksamhet. Jag minns minnesbilden av den stora entréhallen, fylld av människor, många klädda i flipfloptofflor i novemberkylan, och hur vi desperat sprang omkring och letade efter skolbänkar. Det var absolut inte problemfritt, men ja, det blev en vardag till slut. Eleverna, de integrerades långsamt i verksamheten och för de allra flesta av dem innebar det något mycket positivt. Också till mina egna barns skola kom det asylsökande barn från stora delar av världen, och inte heller det var alltid enkelt. Men fotboll går att spela också utan ett svenskt språk och i slutet av läsåret var några av pojkarna mina egna barns bästa vänner. Sedan började besluten i asylprocesserna trilla in och i några fall berörde det långt under den yrkesmässiga fasaden. Det är här Kajsa Gordons bok kommer in.

Boken handlar om Stella och Ilona. De är tolv år gamla, bästa vänner och kapitlen skrivs omväxlande utifrån de båda flickornas perspektiv. Ilona lever som gömd flykting på ett kloster tillsammans med sin familj och flera andra gömda personer. Hon går i skolan, men det får inte synas att hon är där. När det är skolfotografering då får inte Ilona vara med på bilden, trots att Ilona funnits i klassen ända sedan förskoleklass. Stella bor i stor villa tillsammans med sin familj, många gånger skäms hon över hur bra hon har det och hur många saker hennes egen familj har som Ilona saknar. Samtidigt hamnar hon i dilemman, kan hon berätta för Ilona om det som plågar henne, trots att hon aldrig kommer att riskera att behöva samla skrot på en soptipp i ett land långt borta? Är hennes egna problem ens värda att uppmärksamma?

Ilonas vardag på klosteret är detaljrikt och realistiskt beskriven. Föräldrarnas ångest och panik, trängseln och grälen. Värmen och vänskapen. Och allt de utmärkande detaljer som det innebär att vara tolv år.

Jag tänkte mig att jag skulle läsa den här boken högt för min äldsta son eftersom jag fick den i min hand ungefär samtidigt som hans bästa vän skulle avvisas tillbaka till Afghanistan. Jag tänkte mig att litteraturen på något sätt skulle orka formulera det ofattbara för oss. Men jag började läsa det första kapitlet på egen hand och tårarna rann nedför mina kinder. Jag läste hela boken, grät värre och värre för varje sida och insåg att ska någon läsa den här boken högt för honom så är det inte jag.

Ändå är det här en mycket viktig bok för alla de vuxna och barn som väntar eller lever nära någon som väntar på beslut i sin asylprocess, som får avslag eller uppehållstillstånd och kanske ska återvända till hemlandet. För alla dem som skapat relationer, börjat tycka mycket om varandra, hittat en nytt hem eller kanske suckat över en arbetsbörda som tycks oöverstigligt tung. Jag önskar att den här boken ska läsas av lärare på mellanstadiet i många klasser i Sverige. Att vi ska prata om det svåraste och att de alla ska vara lite modigare än vad jag är och kunna göra det utan att gråten skockar sig i halsen.