Amerikanen Mike Garson, född 1945 i New York, är en av världens främsta pianister och av många geniförklarad. Garson, som ursprungligen och mest ägnat sig åt jazz, är allra mest känd för sitt samarbete med David Bowie, vilket tog sin början redan 1972. Garson hade aldrig hört talas om Bowie när han tillfrågades om att medverka som pianist i hans band. Bowie var stor i Storbritannien, men hade ännu inte på allvar slagit igenom i USA. En turné väntade, och en pianist saknades. Bowies manager vid denna tid, Tony Defries ringde till Garson och fick förklara för honom vem Bowie var och han ville att Garson skulle befinna sig i RCA:s studio på Manhattan inom tjugo minuter. Garson gav sig iväg – ”and the rest is history”, som det brukar heta. Egentligen var det inte Bowies manager som ursprungligen hittat Garson, för i själva verket var det en kvinnas rekommendation som ledde till Bowies och Garsons samarbete. Några veckor tidigare hade Garson varit med och spelat på sångerskan och låtskrivaren Annette Peacocks skiva I’m the one. Och det var denna Peacock som ursprungligen hade rekommenderat Garson. Peacock och Garson var knutna till samma skivbolag, RCA. Garson fick veta detta om Peacocks så avgörande rekommendation först många år senare.

Mike Garson beundras av många. Och hela biografin Bowie’s Piano Man, the life of Mike Garson andas stor uppskattning av Garson på alla plan; den är en stor hyllning till honom som musiker, men också som människa. Det verkar inte finnas några fel hos honom. Han är en hängiven make, far, morfar, vän etc. Han är andligt bevandrad, han nyttjar inga droger och är passionerad vad gäller musiken.

Som ett exempel på en annan musiker som hyser stor beundran för Garson väljer jag att nämna Gary Kemp. Han är låtskrivare och gitarrist i det brittiska bandet Spandau Ballet. Kemps intresse för Garson verkar grunda sig i hans enorma intresse för David Bowie. En konsert med Bowie under hans Ziggy Stardust-period förändrade den unge Kemp för alltid. Han skulle ägna sig åt musik. Angående Garson, beskriver Kemp det så här, när han särskilt syftar på Garsons medverkan på Bowies ”Alladin Sane”, där han spelade och arrangerade det originella och expressiva pianosolot:

For me, Mike Garson’s piano was what lifted that above anything anyone else was doing at that time. It made it exotic, made it decadent.

Garson själv kommenterar pianosolots enorma popularitet så här:

I’ve had more communication in the last 26 years about that one solo than the 11 albums I’ve done on my own, the six that I’ve done with another group that I’m co-leader of, hundreds of pieces I’ve done with other people and the 3,000 pieces of music I’ve written to date. I don’t think there’s been a week in those 26 years that have gone by without someone, somewhere, asking me about it!

Garsons och Bowies samarbete har varit väldigt speciellt. Garson beskriver det som att gå inuti Bowies huvud, ja, som att spela piano på det sätt som Bowie hade spelat, om han själv varit pianisten. Garson har alltså ett mycket inkännande och intuitivt spelsätt, samtidigt som han uppmuntrades av Bowie att uttrycka sin egen personlighet, fylla ackompanjemanget med influenser från jazz och klassisk musik, genrer som den mångsidige Garson behärskar.

En fin läsupplevelse var detta, om den sympatiska musikern Mike Garson.