Hästens betydelse för människan kan inte underskattas. Under århundraden har hästen avlastat människan med sin muskelkraft. Allteftersom motorteknik ersatt hästen inom transport och jordbruk vore det logiskt om människans intresse för det fyrfota betesdjuret minskade i samma takt, men så är icke fallet. Många hobbyrider och många är intresserade av travsport. Den intresserade kan besöka Nordiskt Travmuseum i Årjäng. Eller gå kurser i hästmassage för att bättre kunna kommunicera med sin kamrat. Läran om beröring, muskler och andning är troligen värdefull kunskap i umgänget med hästen. Den kan ju inte prata.

För seriefiguren Lucky Luke är hästen Jolly Jumper direkt oumbärlig. Oräkneliga är de gånger som Jolly Jumper räddat Lucky Luke vare sig det rör sig om oöverstigliga raviner, översvämmade flodbäddar eller vinande skotteld. Tillsammans har de ryckt ut i lagens namn i Amerikas Vilda Västern i flera decennier. Likt ett åldrat par som varit gifta länge munhuggs de när svårigheterna möter dem.

Lucky Lukes upphovsman, Maurice de Bevere, (signaturen Morris), ritade inledningsvis kortare serier men i samarbetet med fransmannen Renée Goscinny utvecklades längre manus som ledde till seriealbum på 44 sidor. Det var dessa jag bekantade mig med i min barndom när de första svenska översättningarna kom på 1970-talet. I flera album förekom en historisk person som existerat i verkligheten, vilket var en liten allmänbildningsbonus för läsaren.

Guillaume Bouzard tillhör en ny generation serietecknare, som väcker liv i den tecknade cowboyen med anledning av seriens 70-årsjubileum förra året. Min nyfikenhet är stor. Fungerar en historia överhuvudtaget idag där huvudfiguren ska bringa ”ordning och reda” i laglöst land bland guldgrävare, tågrånare och indiansk ursprungsbefolkning? Dagens läsare vill nog ha något annat än de stereotypa figurer som vanligtvis dyker upp i västernfilmer och -serier.

Stadens åklagare ger Lucky Luke ett uppdrag som innebär ett besök på fängelset där bröderna Dalton sitter. Men medan åklagaren pladdrar märks att Lucky Luke är bekymrad. I stället för att lyssna på uppdragets detaljer oroar han sig över varför hans trogna häst inte längre pratar. Det går så långt att han till och med frågar sin uppdragsgivare, som förvånat hummar något om att lite nya kläder skulle kunna bidra till lite omväxling. Lucky Luke har haft samma kläder – jeans, gul skjorta, röd snusnäsduk omvirad runt halsen, cowboyhatt – i alla tider.

Anslaget är helt rätt. Nutidens vindar fortsätter fara fram runt cowboyen som skjuter snabbare än sin egen skugga. Han har inte längre en cigarrett i mungipan (han slutade röka 1984). Åklagaren bjuder honom ett grässtrå från sin ask, men sedan 6 år tillbaka har Lucky Luke också upphört med grässtråtuggandet. Jag ägnar hastigt en tanke åt tidigare arbetsplatser på 1980-talet och 1990-talet då kolleger rökte både cigarrer och cigarretter på sina arbetsrum. Rökning på kontoret idag? Otänkbart.

Humorn är också mer nutida i Bouzards föreställningsvärld. Borta är den slapstickartade dratta-på-ändan-humorn, borta är också det våld som tidigare sågs som en självklar ingrediens i slagsmålen på saloonen bland whiskyflaskorna. I stället fnissar jag åt ordlekar, språkliga klurigheter och bröderna Daltons beteendemönster. Averell som alltid är hungrig, Joe som alltjämt är ilsken så att oset bolmar ur öronen och de kvarvarande två som fånigt upprepar repliker som uppskruvade dockor.

Bildmässigt har Bouzard en egen stil med konturer som bidrar till berättelsens lättsamhet. Lucky Lukes uppstående lugg är inte lika coolt tecknad som hos Morris & Goscinny. Hjältelooken är mer en antihjältelook. Och Averell – den matglade Dalton – har fått en rondör som inte heller fanns för några decennier sedan. Nutidens västerländska matvanor har sannerligen fått en realistisk påverkan på hans kroppsformat.

Äventyret är traditionellt uppbyggt och innehåller cliffhangers, återvändsgränder och ett tydligt ”Slut”. Intrigens, rutornas och pratbubblornas fasta struktur skapar igenkänning, liksom inslaget av humor. Säkert utgör serieformatet en kreativ utmaning för den som har tecknartalang. Vissa likheter finns kanske med musiker som använder poplåtens format med vers – vers – refräng – vers – refräng – refräng (om än med vissa variationer).

Serier är tvådimensionella och ska så vara. Jag ryser av obehag när seriefigurer omvandlas till teater eller besöksparker med utklädda kostymfigurer. All magi försvinner om mina hjältar och antihjältar står framför mig i kostymer med helt abnorma proportioner. Däremot är jag oerhört förtjust i att nutida serieskapare återupplivar insomnade seriekaraktärer och ger dem nya historier. Bouzard har i sin modernisering låtit samtiden lysa upp Vilda Västernscenens skuggor och vrår i stället för att fastna i gammal, klyschig utformning. Dessutom lyckas han göra en balanserad avvägning mellan olika referenser till läsarens förkunskaper. Beröm ska också ges till översättaren Stefan Carlsson, som omvandlat de franska blinkningarna till svenska diton.

De sista rutorna i äventyret lämnar utrymme för tolkning. Hur kommer relationen egentligen att utvecklas mellan Lucky Luke och Jolly Jumper? Det är på sätt och vis märkvärdigt, att en äventyrsserie med humorinslag lämnar en efterklang som handlar om långvariga relationers komplexitet. Det finns all anledning att fortsätta att läsa ett seriealbum ibland.