Att döda sitt nyfödda spädbarn, hör det till de mest obegripliga och tabubelagda brott man kan begå? Att skada den där lilla, hjälplösa varelsen som man burit i sin egen kropp, förväntas föda med sin egen kropp, älska över allt annat? Skydda med sitt liv?

Ändå händer det, har hänt och händer än idag. I inledningen till etnologen Inger Lövkronas bok Annika Larsdotter – barnamörderska dras en parallell (idiotiskt nog är jag lite osäker på om den är hennes egen eller om hela ”prologen” är ett enda långt citat ur en tidningsartikel av en Ellen Goodman) till nutida amerikanska ”prom moms”, tonårstjejer som, enligt schablonbilden, föder sina hemlighållna bebisar på skoltoaletten under en dans och lämnar dem där åt sitt öde.

Om dem handlar inte Lövkronas bok, men väl om deras olyckssystrar under svenskt 1700-tal. Titelpersonen, Annika Larsdotter, är en av dem. Annika avrättades 1765, 18-år gammal, för att ha kvävt sitt nyfödda barn. Hennes fall står i fokus för Lövkronas skildring. Ytterligare sju västgötska unga kvinnor anklagade för barnamord ägnas ett gemensamt kapitel, som ett slags sammanhang för Annikas fall. Dessutom jämför Lövkrona med såväl tidigare forskning och med föreställningar om barnamord i framför allt sägner och folksagor.

Detta konkreta sammanhang är spännande och djupt berörande, för att inte säga hjärtskärande. Samtidigt som det dessa unga kvinnor gjort sig skyldiga till är svårt att förstå – och rättegångstexterna, som utgör den huvudsakliga källan, är långt ifrån alltid ägnade att besvara nutida människors frågor – är det svårt att inte också leva sig in i deras desperata situation. Lagstiftningen kring utomäktenskapligt sex var hård under den här tiden, och det var ofta kvinnorna som i och med den oönskade graviditeten kunde bindas till brottet.

Åtminstone i de fall som Lövkrona skildrar mer ingående är kvinnorna normalt yngre och står i någon form av beroendeställning till mannen de blivit gravida med. I Annikas fall var det en svåger som hon menade tvingat sig på henne. För flera av de andra handlade det om husbönder, arbetsgivare som gjort närmanden när de var ensamma. Det är svårt att avgöra hur frivilliga eller påtvingade relationerna var.

Att konsekvenserna var påtvingade råder däremot ingen tvekan om. Så vettskrämda de måste ha varit, alltmedan det växte där inombords, livskraftigt trots försöken att förtränga eller handgripligen göra sig av med det. När värkarna kom och de drog sig undan, upp på logen eller någon annan undanskymd plats – en av dem födde ute i snön – och ofta helt ensamma födde, dödade och gömde undan barnet. Också århundraden senare går desperationen nästan att ta på.

Dessa drabbande människoöden hade kunnat berättas relativt rakt upp och ned utan att mycket gått förlorat. Hade jag fått välja hade jag skalat bort en del av de mer akademiska dragen i Lövkronas text som inte tillför särskilt mycket. Kanske kunde de sporadiska historiska parallellerna, som den i prologen, ha utvecklats för att komma närmare svaret på varför dessa brott begicks? Det är nämligen påtagligt i rättegångsmaterialen från 1700-talet: man frågade inte varför.