Tales of Beatrix Potter. Jag är troligen inte den enda som slumrat i soffan till denna film dagen före julafton under min barndoms 80- och 90-tal. Kanske kommer ni ihåg kaninerna, grodan, ekorrarna, katten och grisarna som drack te, promenerade, hade kuddkrig och dansade, dansade, dansade in i evigheten. Filmen är i grund och botten ett ganska långsamt balettdrama. Scenerna är utdragna, alla aktiviteter ackompanjeras av stråkar och danssteg och miljöerna tycks nästan slutna i sig själv. Som jag minns det var just långsamheten en av de saker som lockade med filmen. Det, och att få uppleva hur ett gäng dansande, förmänskligade djur kunde började leva direkt ur Beatrix Potters penna.

Under våren har Modernista påbörjat en nyutgivning av Potters klassiska verk. Hittills har de gett ut Sagan om Pelle Kanin, Sagan om Kurre Ekorre och Sagan om skräddaren, katten och mössen, varav den förstnämnda kanske är den mest kända, som har sålt i mer än 45 miljoner exemplar.

Sagan om Pelle Kanin är en ganska gullig historia som blir dramatisk på ett, ur mänskligt perspektiv, vardagligt sätt. Pelle Kanin är den mest äventyrlige i en syskonskara på fyra. Till skillnad från Flopsy, Mopsy och Ull-tott, nöjer han sig inte med att gå ut i skogen och plocka björnbär, som Fru Kanin har sagt åt barnen att göra. I stället springer Pelle in i Herr Karlssons trädgård och börjar äta ur hans grönsaksland. Pelle vet att Herr Karlsson är farlig eftersom han är människa och människor kan, som vi alla vet, fånga kaniner och göra dem till pudding på sitt middagsbord. Åtminstone är det vad Pelle har fått berättat för sig att Herr Karlsson gjorde med Pelles pappa. Mitt under grönsaksätande blir Pelle upptäckt av Herr Karlsson – och så börjar kaninjakten.

Det hela slutar naturligtvis bra. Pelle går fri, och lär sig möjligen en läxa. Potter får läsaren att känna med Pelle och engagera sig i det som händer honom – en bagatell i en vuxen människas liv, men ett äventyr för en liten kanin.

Beatrix Potters teckningar är i denna utgåva restaurerade original. Det är vackra, naturtrogna illustrationer i förhållandevis bleka toner som smälter in i det diskreta berättande. I en samtida bilderboksflora som nästan svämmar över av talande och förmänskligade djur i grälla färger, finns det dock en risk att Pelle Kanin går barnen förbi. Därmed blir det de vuxna läsarnas uppgift att föra boken vidare. Sagan om Pelle Kanin förtjänar att berättas igen. Den lågmälda barnboken vinner i längden.