Titelnovellen i samlingen Damen med hunden av Anton Tjechov har en naturlig plats i den svenskspråkiga läsarens bokhylla. Det är en trend detta årtionde att berätta eller återberätta olika för sin tid skandalösa relationsberättelser. Vi har haft duster med Lena Andersson och vi har nyligen fått oss en ny omgång Hjalmar Söderberg.

Fast nog bär de på ämnen som ständigt engagerar. Anderssons Egenmäktigt förfarande är ju ett slags omvänt svar på Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976. Och 1800-talsromanerna Thérèse Raquin och Madame Bovary ekar ju genom litteraturhistorien. Hursomhelst: det blir i alla fall alltid ett himla liv.

Föreliggande novell handlar om Dmitrij Dmitritj Gurov, en sexuellt lysten man som ideligen bedrar sin fru. Ser han sin motsvarighet i kvinnor så finner han dem motbjudande, men tänker på dem i andra ordalag än när han beskriver sig själv – och någon jämförelse med honom själv kommer inte på fråga. Den är det jag som gör. Nej, kvinnor är en underlägsen ras minsann.

Gurov möter Anna Sergejevna (även kallad ”damen med hunden”) på en resort i Jalta vid Svarta havet, där båda vistas ensamma. Det går undan! Ingen onödig transportsträcka här inte, mellan första ögonkastet och första kyssen en vecka senare.

Medan han närmade sig henne ”uteslutande med en hemlig baktanke som hon inte [kunde] vara ovetande om”, är det hon som istället står för samvetskval och svimfärdighet. En affär inleds. Än så länge är det emellertid inte fråga om någon särskilt allvarsam lek.

En dag måste Anna plötsligt resa hem till ”staden S.” av familjeskäl. Men hon följer honom ändå ”som en skugga” när han senare vandrar i hemstaden Moskva. Förälskelsen blir ett faktum lika rasande fort som uppraggningen ägde rum i Jalta – och så har han ingen han kan prata med! Ett reellt mansproblem.

Han reser snart till ”S.”, chansar på att Anna gillar opera och hittar henne mycket riktigt i publiken. Ett dubbelliv inleds. Sedan, med händerna på Annas axlar, råkar han få syn sig själv i en spegel, inser och deklarerar för sig själv att det här, det är kärlek. Det blir svårt att göra upp med våra nuvarande liv och bilda ett nytt tillsammans – men vi fixar det. Framme!

Jag ska läsa novellen igen. Berättelsen ter sig tillfället lite väl hastig, mer som en romanskiss än något som hör novellformen till. Men som samtida novellslukare är jag nog bara van vid något annat, så jag återkommer hellre än ratar. Det finns kanske en anledning till att förlaget Bakhåll trycker sina böcker på beständigt papper.