Det manliga självförbrännande geniet och hans kvinnliga musa i varianten skitstöveln och disktrasan; det är en story som vi hört berättas många gånger och vi lär väl få höra den många gånger fler. Så det är tur att det fortfarande går att nyansera och variera det här lite slitna temat.

”Based on a true story”, står det som tur är inte på omslaget till Basquiats änka. Det hade varit allt för corny. Men Jennifer Clement var god vän till Suzanne Mallouk, kallad för Basquiats änka efter att ha överlevt ett stormigt förhållande med konstnären Jean-Michel Basquiat, och i högsta grad närvarande under de stormiga år som skildras i romanen.

Basquiat, av karibisk härkomst på fädernet, var en komplicerad natur. Uppvuxen under rätt ordnade förhållanden och med viss konstnärlig skolning bakom sig gav han sig i slutet på 70-talet ut på gatorna och målade graffiti som till stor del kännetecknades av slagkraftiga one-liners. Hans konst blev så småningom populär, han själv blev vän och konstnärspartner till Andy Warhol och internationellt berömd och upphöjd som konstnär.

Men han kunde aldrig försona sig med att han, ibland välvilligt men inte sällan med rasistiska förtecken, beskrevs som ett naturbarn, ett otyglat geni från djungeln och inte som en konstnär som verkade på samma villkor som sina vita kolleger. Detta verkar ha varit en av orsakerna till att han drogs till droger och det minst sagt nyckfulla beteende han visade upp.

Suzanne, å sin sida, uppvuxen med en våldsam far och excentrisk mor, lämnar sitt barndomshem i Ontario och drar till New York på Alla hjärtans dag 1980. I början på 80-talet är New York en farlig, vibrerande och smutsig stad men också full av kreativitet; punkmusik, new wave, konst och poesi korsbefruktar varandra. Det självförbrännande livet bland knarkare, horor, bögar och transvestiter på såväl bakgator som bland jetsetet på Studio 54 är fonden till Suzannes och Jean-Michels historia. Det är som en Lou Reed-låt.

Clement berättar deras story genom korta kapitel som oftast endast består av några korta stycken, ibland bara några ord, avdelade genom blankrader. Det är lite som Basquiats konst; på en svart bakgrund rör sig meningar och lösryckta figurer som tillsammans bildar ett sammanhang. Det är märkvärdigt effektivt när Clement skippar berättarekonomisk barlast och koncentrerar sig på hjärtat och själen i berättelsen.

Det är en mörk historia. Drogerna och, efterhand som 80-talet utvecklar sig, AIDS skördar sina offer och det understryker den hedonistiska undergångsstämningen. New York blir till ett modernt Sodom där festen pågår ända tills liken räknas in. Men det saknas ändå inte humor. Som när Basquiat kommer på att han borde lära sig att teckna:

En dag säger han: ”Jag är nästan en berömd konstnär nu, Suzanne och jag kan inte teckna. Tycker du att jag ska vara orolig?”

Hon säger: ”Du får väl helt enkelt ta och lära dig, så är det inga problem sedan.”

Senare den dagen kommer Jean-Michel tillbaka med sju stycken ”Lär dig-teckna”-böcker – Lär dig teckna hästar, Lär dig teckna blommor, Lär dig teckna landskap och så vidare.

Drogerna och berömmelsen bryter efter hand ner Basquiat. Han är ständigt otrogen och barnsligt nyckfull. Här kan man ställa några intressanta frågor. Vad innebär Suzannes medberoende? Varför låter sig Suzanne förnedras? Vad är det egentligen hon vinner på det? Är hennes kärlek sant självuppoffrande eller är hon beroende av Basquiats kreativitet mer än allt annat, även till det höga pris hon får betala?

Det ges förstås inga raka svar på det i Clements roman, som tur är. Det är en öppen och bitvis poetisk text, skenbart enkel som en punklåt, men där du som läsare ändå får ditt eventuella lystmäte av kändisar, droger och sex tillfredsställt. Språket är en fröjd, lyhört översatt av Niclas Hval på det sätt som man kommit att förvänta.

Är historier från postpunk-eran i 80-talets New York din grej är Basquiats änka förstås ett måste, men berättelsen är även intressant i förhållande till nutiden. Mycket kan på ytan verka annorlunda i dagens digitala tidsålder, men har något egentligen förändrats? Är det inte så att människor som vill och känner för mycket fortfarande går under på samma sätt som Jean-Michel?

Basquiats änka kom ut i original år 2000 men förseddes senare med ett efterord där det beskrivs hur Clement, Suzanne och några andra vänner besöker en retrospektiv Basquiat-utställning i Basel år 2010.

Vi träffas i galleriets lobby och går runt tillsammans bland målningarna. Jag hör vännernas röster omkring mig precis som när vi var dryga tjugo år och befann oss på New Yorks klubbar, utställningar, tunnelbanetåg och gator. När vi rör oss genom de stora salarna kommenterar vi målningar som vi är välbekanta med och förundras över sådana som vi aldrig har sett. Basquiats konst för oss tillbaka till våra gamla liv: våra unga liv.

Plötsligt står Clement och Suzanne öga mot öga med hennes gamla kylskåp som är täckt av Basquiats klotter. Det är en ljuvligt sublim scen där objektet på sätt och vis bevisar för dem att det som hänt verkligen hänt, de påminns om Suzannes lägenhet full av färgfläckar och kritstumpar, de minns hur det var att öppna den där kylskåpsdörren nästan trettio år tidigare. Men Suzanne punkterar effektivt nostalgin med sin replik.

”Alltså, jag behöll aldrig några souvenirer. Jag ville inte bli turist i mitt eget liv.”

Hon har gått vidare. Men för oss är det som om det är där någonstans som historien börjar.