Ängeln i posthuset är Anita Salomonssons senaste bok. Boken handlar om författarens egen moster, Elin Wiktoria Karlsson. Den utspelar sig i Hjoggböle i Västerbotten där Elin växer upp tillsammans med sin familj. När hon är 15 år gammal gifter fadern om sig och familjen flyttar från östra till västra Hjoggböle, en flytt som för Elin vid den tidpunkten ter sig som ett flytt mellan världsdelar.

Vi följer Elins fortsatta uppväxt; konfirmationen med dess äventyr då Elin får bo inackorderad på annan ort, långt från familj och småsyskon. Hon möter där en flicka som dragit skam över sig genom att föda ett utomäktenskapligt barn, något som djupt berör Elin. Även predikantens röst får Elins innersta att skälva och konditorierna bjuder på frestelser. För Elin är det en tid fylld av religiösa grubblerier och äventyr, när hon far hem till byn igen ter sig livet ganska instängt.

Det dröjer dock inte speciellt länge innan Elin fogar sig i vardagens lunk igen, så småningom tar hon över poststationen när hennes far dör. Där förvaltar hon troget arvet efter sin far, gör sitt bästa i statens tjänst och arbetar sig strävsamt fram. En olycklig kärlekshistoria, som med dagens ögon knappt ens kan kallas en historia, är det mest dramatiska som sker i boken. Elin lever ogift, besöker bönehuset, träffar sina syskon och låter till slut en väninna flytta in i det lilla hus hon byggt åt sig själv, för att ensamheten inte ska kännas alltför svår.

Om du söker dramatik och spänning är det här helt fel bok att läsa. Innan jag öppnar boken känner jag ofta en bristande entusiasm, men när jag väl börjat läsa förlorar jag mig i de vardagliga detaljerna som trots allt utgör ett liv. Salomonsson har en fascinerande förmåga att i de små detaljerna skapa ett flyt och en inlevelse, på ett sådant sätt att vi i de närmaste lever under huden på huvudpersonen. Landsorten, med dess småskaliga liv är väl skildrat. Personerna dyker upp, med sina vedermödor, lyckostunder, och olyckor, och försvinner sedan bort i periferin. Det finns ett djupt mänskligt perspektiv, ett stilla betraktande av vad det är att vara människa, som gör att jag trots allt skulle kunna tänka mig att läsa om den här boken. Säkert finns det många detaljer jag i ivern passerade förbi.