Delphine de Vigans förra bok var en självbiografisk roman (kalla det autofiktion om du absolut måste) om hennes mors död. Hennes nya bok handlar om Delphine de Vigan, vars förra bok var en självbiografisk roman (kalla det autofiktion om du absolut måste) om hennes mors död, och som efter det plötsligt blivit Kändis på det sätt som bara en bok där någon Talar Ut om Sanningen kan erbjuda. Det innebär också att hon (inte olikt Knausgård) får anonyma hatbrev från släktingar som anser att hon blivit känd på deras bekostnad och som lovar att hon minsann ska få igen. Inte så konstigt att hon drabbas av en rejäl skrivkramp. Men hon lär också känna en ny vän, bara omtalad som ”L” (eller ”elle”, förstås) som på kort tid gör sig oumbärlig för henne; L är den perfekta väninnan just nu, hon lyssnar, hon kommer med goda råd, hon tar gärna på sig att hjälpa till, hon är inte rädd att säga vad hon tycker både om Delphines tidigare romaner (”Om du tänker börja om och skriva små berättelser om hemlösa eller deprimerade högre tjänstemän, hade du gjort bättre i att stanna kvar på din marknadsföringsfirma”) och vad Delphine måste göra nu: Fiktionen är död, lämna det åt tv-serierna, det din publik vill ha är Sanningen. Skriv mer utlämnande om dig själv. Göm dig inte bakom fantasi, lämna ut allt, skriv boken JAG och alla andra vill att du ska skriva. Och vecka efter vecka, medan Delphine blir alltmer beroende av L, blir det där ”Annars…” i slutet av den meningen allt mer uttalat.

Detta är, förstås, inte något som hänt på riktigt. Om du tycker detta låter som något ur Stephen King finns det ett skäl att varje kapitel föregås av citat ur Lida och Stark. (Man kunde dra en och annan parallell till Bret Easton Ellis Lunar Park också.)

Baserad på en sann historia är en lögn men, får man anta, en lögn med en hel del sanning under. de Vigan lägger ett alltmer desperat försvarstal i Delphines mun medan hon bit för bit isoleras och mals ner av L:s manipulationer; fiktionen är inte en lögn, ärlighet och sanningsenlighet är inte samma sak, det finns inget sådant som en objektivt sann memoar, det är inte sunt att kräva absolut Sanning av filmer och romaner som om enbart en människa uppfläkt naken för världen med alla sina verkliga komplex kan ha värde. Romanen kan göra något större än bara att redovisa fakta. Samtidigt gör hon också en rejält underhållande roman av det, och 400 sidor bara flyger förbi. Men ändå … Någonsin haft känslan av att läsa en Riktig Litterär Författare som bestämt sig för att kliva ner och leka i genreträsket en liten stund, bara för att upptäcka att det inte nödvändigtvis är så mycket enklare? Som psykologisk thriller är den lite för säker och twisterna lite för uppenbara. Som en som kommit att bli allergisk mot Based On A True Story-historier vill jag älska detta, men samtidigt känner jag att om hon nu vill visa att fiktionen kan göra saker självbiografin inte kan, så ställer det nästan krav på romanen att briljera, att flyga, att sjunga på ett sätt den inte riktigt gör. Hon skriver medryckande, hon ljuger glatt så näsan växer, hon leker med metalagren, men när hon levererar sin avslutande twist flinar jag och nickar uppskattande men ungefär där stannar det. Jag får aldrig de rysningar efter ryggraden som t ex Underjordiska dagar gav mig.

Men därmed inte sagt att det inte är en bra roman. Ett respektfullt men lekfullt långfinger mot att målas in i ett hörn, en ärlig och sann lögn, en roman full av frågetecken som inte knyter ihop allting alltför snyggt. Familjeunderhållning som man inte kan lita på. Encore, madame.