Recension

: Storm i den pelare som bär
Storm i den pelare som bär: en berättelse Andreas Lundberg
2016
Pequod
9/10

Avbrott i en deprimerads dagbok

Utgiven 2016
ISBN 9789186617387
Sidor 162

Om författaren

Andreas Lundberg är född 1975 och bosatt i Göteborg. Han arbetar som bokförläggare, översättare och författare. För Storm i den pelare som bär har han nominerats till Borås Tidnings debutantpris.

Sök efter boken

Att man bara kan falla ut ur sitt liv. Som om en fallucka öppnades och man bara försvann. Friktionsfritt.

Andreas Lundbergs debutbok Storm i den pelare som bär består i huvudsak av mobilanteckningar som författaren skrivit mitt under en depressiv sjukdomsperiod. Platsen är en psykiatrisk avdelning på Sahlgrenska sjukhuset. Berättelsen kantas av självmordstankar, elchocker, overklighetskänslor.

Att skriva en läslig text i ett sådant tillstånd; i fullständig avsaknad av distans till sitt nuvarande livsskede borde egentligen inte vara möjligt. Det säger sig självt att texten riskerar att kväva läsaren i sin malande avgrundsvandring. Du vet redan i inledningen att läsupplevelsen kan komma att göra allt för ont, allt för länge. Du kommer att vara tvungen att lägga ifrån dig boken gång på gång för att få syre.

Men, att falla ut ur sitt liv innebär förstås också att det finns ett liv att falla ur. Storm i den pelare som bär är försedd med både för- och efterord som ramar in sjukhusanteckningarna. ”Jag vill understryka att detta inte är en skilsmässobok” skriver Lundberg på ett ställe och mycket riktigt är det här inte heller en berättelse som vältrar sig i sorgen efter en avslutad relation. En skilsmässa är mycket sällan ensam orsak till depression. Möjligen är den en utlösare, men depressionen kan lika gärna ha tagit sin början någon helt annanstans. Däremot blir skilsmässan i Lundbergs berättelse ett slags tunnel att blicka in i till det liv som den deprimerade tycker sig ha fallit ur.

För liv har funnits. Det har funnits ögonblick så klara att de bryter genom meningslösheten, sjukhustystnaden, tomma innanmäten och nollställdhetens ansikten. Det är i de styckena den här boken är som vackrast och det är också de som gör att jag trots allt väljer att läsa den här berättelsen i ljus. För mycket längtan efter liv för att mörkret ska vara orört. Som i detta stycke:

Ellen nyfödd, så mjuk att man bara kände sina fingertoppars hårdhet när man vidrörde henne. Knappt kött: en mjukare varmare luft, förtätad kärlek. Och doften, mild och bortomvärldslig som de där allvarliga ögonen som öppnade ”valv bakom valv, oändligt” inom en. Tidiga morgnar när vi låg och såg på varandra i glasklar leende förundran. Som om man fått lov att ta med sig någonting så underbart ur drömmen.

Mitt i den mycket sakliga sjukdomsprosan och iakttagelserna från avdelningen är dessa små avsnitt insprängda. De tycks mig vara lika mycket drömmar om ett utbrott, som minnen. Här finns en lyrisk känslighet som på något sätt bara tycks sippra igenom. Må den vara mörk och ruttnande, men den finns där som något annat än den omedelbara, kliniska verkligheten. Lyrisk känslighet som överlevnad.

Texten är också full av litterära och bibliska referenser. Kristus är ständigt närvarande, litteraturen finns där och tar emot, skapar ytterligare brott mot den deprimerades ensidiga dagbok. I sitt efterord skriver Lundberg: ”Jag lär mig att misstro min upplevelse av världen och mig själv. Det blir ett slags metaliv; jag vill inte vilja dö, jag vill vilja leva.” Somligt luckrar upp tvivlen bara genom sin blotta existens. En människas närvaro i den här världen är skör, men också obestridlig. Andreas Lundbergs berättelse påminner mig om just det.

Anna Carlén

Publicerad: 2017-01-26 00:00 / Uppdaterad: 2017-01-25 11:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6826

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?