Idébiografi. Jag var nog inte helt medveten om att begreppet fanns, men det gör det uppenbarligen. Det återkommer i texter om Nina Björks Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek. Snarare än en biografi, även om man får veta en hel del spännande saker om Rosa Luxemburg, är det en läsning av den tid hon levde i och av hennes idéer i ljuset av vår egen tid – en personlig, vibrerande politisk läsning.

Rosa Luxemburg kom till Berlin 1898 och gick genast med i det socialdemokratiska partiet, SPD. Det var vid den här tidens ett av världens mest utvecklade socialdemokratiska partier, och hade ännu inte riktigt valt väg: revolution eller reform – eller om det nu var riktigt så enkelt? Luxemburg förespråkade revolution, men inte den sorts revolution som skulle komma i Ryssland. Hon såg revolutionen som en process, något som måste utvecklas underifrån, från folket, och var en tidig kritiker av Lenins politiska avantgarde.

Den verkliga vattendelaren – chocken – kom den 4 augusti 1914, när den socialdemokratiska riksdagsgruppen, tidigare försvuren till paroller om internationell solidaritet arbetare emellan, röstade för krigslån och därmed Tysklands deltagande i första världskriget. Istället för klass mot klass ställde man arbetare mot andra nationers arbetare. Rosa Luxemburg var förkrossad, och kom så småningom att bli med och istället bilda ett kommunistiskt parti.

Det här är en av alla punkter där Nina Björk väver samman då och nu. Den internationella solidariteten tycks aldrig ha återhämtat sig. Också i fredstid, i vår egen nutid, ställer politiker av alla kulörer land mot land. Vi måste kunna konkurrera. Arbetare mot arbetare. Medborgare mot flyktingar. Solidaritet låter kanske fint, men är inte ”realistiskt”.

Fast ”realistiskt”, menar Björk, ”är alltid ett argument för ett visst handlande inom en bestämd ordning”. Det hon, och Luxemburg, förespråkar är en annan ordning, en där det inte är ”i sin ordning” att saker produceras för dem som har pengar, inte dem som har behov. Där det inte är i sin ordning att Europas omkring 4 miljoner hemlösa inte kan bo i de 3,4 miljoner tomma hus och lägenheter som står tomma men som ”var byggda för att säljas – inte för att bebos”. Där det inte är i sin ordning ekonomin ”kräver” en ständigt ökad tillväxt medan jordens resurser är ändliga och dagens utsläpp måste trappas ner betydligt, och där det inte är i sin ordning att inkomstklyftorna ökar och att världens 85 rikaste personer har lika mycket pengar som de 3,5 miljarder fattigaste.

Det handlar om drömmen om ett annat system, ett annat sätt att tänka och värdera. En annan analys – inte minst i förhållande till dagens identitetspolitik – där resursfördelning är den grundläggande frågan: vad ska vi arbeta med och hur ska de resurser vi producerar fördelas? Vem tillhör dem? Vem skapar dem? Vem behöver vem?

Vi lever i en gråsörjig ”realism” där den politiska fantasin verkar närmast lika med noll. I en sådan tillvaro är Drömmen om det röda verkligen ett guldkorn, en vitamininjektion. Man behöver inte hålla med Björk och Luxemburg om allt – här finns massor att diskutera vidare – men man behöver tänka. Förhålla sig. Jämföra. Drömma.

Det är definitivt en julklapp, en egensinnig aktualisering av ett spännande förflutet, som jag hade blivit riktigt glad för.