Efter att ha läst ett antal självbiografiska böcker av Kristian Lundberg är det lätt att undra – vad mer kan finnas att berätta? Har han inte redan sagt allt? Med otaliga förskjutningar och variationer har han påbörjat och börjat om på samma berättelse gång på gång. Berättelsen har alltid varit vid; den har inrymt livsvillkor, arbete, kärlek, död, makt, hopp, tro och så vidare. Allt författat ur olika ingångar, med olika mått.

Det går alltså att fråga sig vad nytt som ska komma. Är det ens nödvändigt, detta nya? Men jag läser inte Kristian Lundberg för att få mig till livs en ny spännande historia. Jag läser honom av andra orsaker, som ofta kräver att jag ställer mig frågan vid varje läsning: varför läser jag den här författaren?

Den senaste skönlitterära boken heter Dagar bland skuggor, träd och vatten och benämns som en roman. Kanske är det inget att fästa sig vid, men när jag läst Kristian Lundbergs senaste verk har ett intryck blivit allt starkare: att han försöker skriva sig bort från fiktionen. Skriva sig bort, i den meningen att han förkastar idén om att det finns ett riktigt sätt att föra fram berättelsen om ett liv på. Berättelsen som sådan är och förblir en konstruktion, ett våld. Därför måste den repas upp, påbörjas igen. Delar måste fogas till och dras ifrån. Det är inte möjligt att bli färdig. Samtidigt är försök till att skriva något självbiografisk, att göra anspråk på sanningen, också en omöjlighet. I En hemstad skrev Lundberg: ”Den som skriver biografiskt kränker. ” Trots det skriver han. Att tiga ihjäl den tigande är inte heller ett alternativ.

I Dagar bland skuggor träd och vatten är det emellertid till största del Kristian Lundberg själv som kommer fram. Det handlar om sjukdomen. Den saknade delen. Och vi hinner komma ganska långt in i texten innan sjukdomen blir konkret och Lundberg börjar berätta. Sedan gör han det bit för bit; berättar om skoven och hur allt blir verkligt igen när han kommer ur dem, om bilderna från barnsjukhuset och om sjuksköterskan som tog hand om honom där. Om kärleken och hur den på en gång både blir möjlig och omöjliggörs i denna sjukdom. Att benämna sjukdomen vid dess namn, eller att tala om insjuknande, förlopp och symptom tycks egentligen inte vara det viktiga. Det är snarare sjukdomens verkan och konsekvenser – dess rundgång – som Lundberg verkar vilja beskriva. Allt viktigare verkar det också vara att systematisera och namnge de vardagliga tingen runtomkring:

Vi anger det som är vardag, bilarna som står parkerade nedanför min lägenhet, parkområdet som står helt stilla, träden som bara andas i den tunga hettan. Banker. Cykelvägar. Badplatser. Busslinjer. Hotellrum. Affärslokaler. Varuhus. Och alla dessa sommarlovslediga barn som i ett enda ögonblick kommer uppslukas av den tid som kommer att lösgöras.

Som alltid återkommer Lundberg till staden: ”Malmö. Jag föreställer mig att staden är mer ett sinnestillstånd än en geografisk position.” För hur ska det någonsin gå att förstå ett liv och en samtid utan att åtminstone försöka vara närvarande på den plats som är ens egen? Att försöka se hur den tar färg, hur den slits och återuppstår. Att registrera omgivningen och inkorporera den i texten – det är så det måste göras.

Att läsa Kristian Lundberg är att bli medveten om vardagen. Dagar bland skuggor träd och vatten är omöjlig att ta del av utan att tvingas bli oupphörligt närvarande, både i texten och i det egna livet.

”Och det finns ingenting mellan oss som inte är mänskligt.” På många sätt är vi nu framme vid en av Lundbergs ljusaste böcker, som knyter an till tidigare Och allt ska vara kärlek, skriven från en plats där texten tycks allt mer försonande, både i förhållande till det självbiografiska skrivandet och sjukdomens verkningar. Här finns acceptansen, här finns ödmjukheten inför mötet med den andra. För trots att Kristian Lundberg ofta återkommer till det smärtsamma, ger han ändå så mycket hopp:

Och det finns ett annat språk, en bild utanför bilden, ett tomrum som inte är hotfullt utan som istället blir en plats för förberedelse, det är en plats det bara går att se om man varit älskad, blivit anropad.