Egentligen skulle det ha blivit en bok om att åldras. Annika Lantz, en av våra kvickaste och mest välformulerade röster, hade allting klart med förlaget. Men så slog bomben ner i form av cancer och boken fick ett annat innehåll. Vad ska en flicka göra? Ja att sätta sig ned och skriva kan vara en bra strategi för den som har ordet i sin makt.

Vi får läsa om uppväxten i Sätra och Skärholmen. Ett par år bodde familjen i Algeriet på grund av pappans arbete. Bilden av familjen och uppväxten är varm och kärleksfull. En kristen familjebakgrund spelar roll. Annika är en stjärna i skolan, drömmer om en karriär som skådespelare. Det vill sig inte. Istället blir hon journalist vid radion och snabbt en känd röst vars signum är smarta och kvicka formuleringar.

Beskrivningen av arbetet ramlar på med nerv och i högt tempo som vore det direktsändning. Det är en arbetsmänniska som talar, en som älskar sitt jobb men som också känner av yrkeslivets vassa kanter.

Utan tvekan kan jag säga att den delen av åldrandet som jag haft absolut svårast för är den professionella. Att gå ifrån att vara en ung provokatör på Sveriges radio P3 till att vara en medarbetare som får frågan om att vara julvärd i den intellektuellt fullvuxna kanalen P1. Det är en resa som jag så att säga inte hade förbokat.

Vid sidan av yrkesmänniskan delar Lantz frikostigt med sig av sina nojor. Väldigt många människor oroar sig över saker. Över ålderdom, sjukdom, miljön, över att nåt hemskt ska hända… När Annika Lantz gör det blir det med extra allt. Hon är hypokondriker och besatt av den egna kroppen. Menshistorier från en medelålders flicka hör inte till min favoritlektyr. Ibland blir det pladdrigt. Ändå kan jag känna en beundran över att hon kör på, oförskräckt in i minsta detalj. Det blir en blandning av kåseri och ”tankar för dagen”.

Så dyker då cancern upp. Först som oroande tecken på att allt inte står rätt till. Sedan undersökningar, väntan på besked, ta emot besked, hantera vad det betyder eller kan betyda, berätta för barnen, familjen, vännerna. Ta hand om sig. Ta hand om familjen. Sorg, behandlingar, oro, fler undersökningar, ny väntan, nya tuffa behandlingar. Att beskriva allt detta gastkramande helvete med de enkla vardagsorden, det lilla språket om det ofattbara, det är starkt. Ingenting är längre självklart. ”Vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga?”

Cancerberättelsen i Annika Lantz tappning är tät som en thriller, tryfferad av galghumor.

Det får ändå anses som rättframt att på en avdelning för cancersjuka upprepade gånger spela en låt som börjar med raderna: ”And now the end is near ; and so I face the final curtain.”

Jag värjer mig mot detaljrikedomen. Jag vill inte veta hur det står till med Annika Lantz hårbuske. Jag forsar förbi allt detta med slidan, blodet, bajset, livmodern, kräkset, toabesöken. Ändå! Det här är nödvändig läsning, befriande i sin totala uppriktighet. Trodde nån att cancer är vackert?
Cancer är en vanlig folksjukdom. Den drabbar hårt och den drabbar också närstående. Så här ser det ut.