Den här boken hade sönder mig. Det händer inte alltför ofta.

Vart ska jag ta vägen? frågade jag mig själv.
Till din syster.
Men var finns hon?
Jag försökte hålla mig lugn. Min kropp låg längst ner i högen, det skulle dröja ett tag innan elden hade förtärt den.
Till dem som dödade dig, då.
Men var är de?

I Levande och döda tacklar Kang ett ämne som ska göra ont: Kwangju-upproret i Sydkorea 1980, som efter att regeringen slog ner det slutade med hundratals (kanske tusentals, ingen vet säkert) döda. Och hon börjar med lik. Ruttnande lik som ligger i högar i skolans gymnastiksal innanför avspärrningarna, bevakade av tonåringar som svär döden före vanära fast de knappt ens vet vad de slåss för. De virar, paradoxalt nog, koreanska flaggor runt kropparna innan familjerna kommer och hämtar dem (de som har identifierats, i alla fall) medan de väntar på att regeringssoldaterna ska komma och slå ner det som återstår av upproret. Den första vi möter är Dong-ho, 15, fortfarande i högstadiet, som letar efter sin vän som blev nedskjuten på öppen gata. Snart är han själv död också, och han kommer att spöka i berättelsen hela vägen medan Kang spolar fram bandet och följer ett antal personer från dödsskräckens ögonblick och genom diktatur, censur, tortyr, fängelse, demokrati, minne, berättar hur de lever (eller inte) och hur de försöker hantera detta, i allt längre hopp tills hon når nutiden.

Samvetet.
Samvetet, det mest skrämmande i hela världen.

Jag skrev nästan att det här är en roman om PTSD på nationell nivå, men det kan ju inte stämma, för man kan inte vara post ett trauma som länge officiellt inte hände, som i många år tystades ned och sopats under mattan. Efter demokratiseringen blev till slut några ansvariga straffade; så, nu är allt förlåtet, nu vänder vi blad och går vidare. Men ärren och varbölderna som växt under huden i tystnaden försvinner inte. Då och då slår de upp i form av våld, i nuet eller i minnet, fysiskt eller psykologiskt, men alltid oåterkalleligt och omöjligt att resonera med. Medvetenheten att mitt i det mest civiliserade samhälle kan den artiga tystnaden plötsligt döda när någon bestämmer sig för att visa dig din plats, och du har inget annat än din egen tystnad att rädda dig med. Det är en väldigt våldsam roman, men både Kang och hennes översättare har (även om den svenska utgåvan lite fegt tar vägen via engelskan) så perfekt kontroll över berättelsen att den aldrig känns sensationalistisk eller sentimental. Hon följer många olika människor och situationer genom åren men återkommer hela tiden till det där ”du”:et – Dong-ho, barnet som bara ville veta vad som hänt, och för varje gång han skymtar i ögonvrån snurrar historien lite snabbare runt sig själv trots att allt borde ha börjat sjunka bort i glömska.

Och det är ändå inte det som verkligen gör ont med boken.

Är det sant att människan är en i grunden grym varelse? Är grymheten det enda vi har gemensamt som art? Är det människovärde vi klamrar oss fast vid inget annat än självbedrägeri, ett sätt att förtränga denna enkla sanning: att var och en av oss kan reduceras till en insekt, en rasande best, ett stycke kött? Att bli förnedrad, skadad, slaktad – är det människans lott, ett öde som i historiens ljus visat sig oundvikligt?

Hon kommer hela tiden tillbaka till den andra sidan. Människorna som vägrade gå hem, hur aningslösa de än må varit. De överlevande som bevarar minnen av sina närmaste i decennier. Grannarna som artigt stod i kö för at ge blod fast soldaterna marscherade emot dem. De som fann sätt att tala även när det var totalförbjudet – herregud, kapitlet om pjäsen där inget får sägas… Genom hela romanen balanserar hon de där stinkande kropparna fulla med kulhål mot frågan om exakt vad en själ är, vilken del av oss som är människan. Inte nödvändigtvis i religiös betydelse, men bara något sätt att förklara alla de där banden mellan levande och döda, godhet och nåd, kärlek och vänskap – och hur de kan rymmas tillsammans med skuld, stolthet, hat, oförmåga att förlåta. Där andra författare skulle gjort något tröstande av detta slutar hon aldrig vrida spegeln tillbaka mot de mörkare hörnen. Ingen sa att livet blir enklare av att ha en själ, vad det nu må vara. Det är den biten som fortfarande gör ont långt efter att fingernaglarna de drog ut i fängelset har växt tillbaka igen, långt efter att man hittat sätt att förklara att man såg åt andra hållet. Våldet och tystnaden helgar ingenting, det har ingen slutakt där våra erfarenheter gör oss till goda människor. Vad det nu är.

Vilka är vi? Är vi de som kommer ihåg? Uppenbarligen. Men kan vi också välja att veta varför vi kommer ihåg, vad poängen med våra handlingar var? Det hemska i samvetet, det där som tros hålla oss i schack, är att det kan vara så svårt att leva med att det tvingar dig att bli någon annan.

Tillåtelse? Ja, ni har min tillåtelse, men bara om ni gör det på rätt sätt. Jag vill att ni ska skriva er bok så att ingen någonsin ska kunna skända min brors minne igen.

Den här boken hade sönder mig.