Bob Dylan som haiku? Visst, Dylan har också sina enklare sidor, men i stort sett förknippar vi nog årets Nobelpristagare i litteratur med långa, vindlande texter, inte sällan med surrealistiska bilder staplade på varandra. Det lakoniskt sparsmakade japanska versmåttet haiku – tre rader med ett visst antal stavelser eller teckenljud i varje – framstår nästan intill som en motsats.

Robert MacMillan är emellertid mannen som tagit på sig att ”översätta” Dylans sångtexter till just haiku; först på bloggen Bob Dylan: Haiku 61 Revisited och numera också i en nyutkommen bok med samma namn. Då kan det låta till exempel så här (”Ballad of Hollis Brown”):

Hollis kills wife, kids
And himself. They were starving.
Better dead than poor.

Eller så här (”Ballad in Plain D”):

Relationship dies
From family interference.
Bob kisses and tells.

Ibland är det hjärtskärande enkla tolkningar. Ofta är de underfundiga – lite grann en kärleksfull drift med en ibland ganska storvulen och pretentiös konstnär. Att MacMillan återkommande refererar till de olika texternas diktjag som ”Bob” ger en rätt underhållande effekt – sammantaget blir det ju en helt befängd karaktär som sannerligen ”kisses and tells” – också för att det är så självklart förbjudet i litteraturanalys sedan åtminstone den kritiska närläsningen genombrott.

Det är många hundra, om inte tusentals, sångtexter MacMillan gjort haiku-tolkningar av. Kvaliteten blir förstås varierande – ibland hade kanske ”bättre” varit bättre än ”mer” – men många är riktigt smarta, rörande och kul. Naturligtvis kan man diskutera hans tolkningar, treradingar tvingar en naturligtvis att sätta ner foten på ett helt annat sätt än mängder av vindlande verser, men om inte annat så triggar de ju mottolkningar: om jag inte tror att texten betyder det här, vad är det då jag tror?

Förutom själva dikterna kommenterar MacMillan varje sång och sin tolkning av den. Det är nog dem mer än haiku-dikterna i sig som gör att jag velar lite i betyget för den här boken. Trots det korta versmåttet kan de där kommentarerna, ofta med lite vitsiga listor av olika slag, ge ett ganska pladdrigt och omständligt intryck. Det här är nog en bok som mår bättre av avslappnat bläddrande än av pärm till pärm-läsning mot en deadline.

Ändå får den kanske sägas vara årets julklapp i kategorin ”Åt Dylan-fanatikern som redan har det mesta”? Förutsatt att hen också har en smula humor, förstås.