Redan på 60-talet väckte Bob Dylan uppmärksamhet genom sin butterhet. På omslaget av LP-skivan Highway 61 Revisited intar Dylan ett trotsigt ansiktsuttryck som folk reagerade på. Det vanliga var att skivomslag pryddes med leende artister – inte att de glodde med småsur blick mot kameralinsen. Det är den första iakttagelsen Mark Polizzotti gör i sin bok som bär samma namn som Dylans sjätte studioalbum.

Bob Dylan föddes i Duluth, Minnesota och växte upp i en liten gruvstad i USA som heter Hibbing. En av hans inspiratörer var Jack Kerouac som skrev romanen På väg och det är lätt att dra parallellen till liftarens betraktelser av USA. Highway 61 är namnet på den långa väg som spänner mellan gränsen i norr mot Kanada till Mississippibältet i söder. Vi får i korthet veta att Dylan haft Woody Guthrie som förebild när han börjar sin resa som singersongwriter. Hans drivkraft i musikskapandet baserades i oro för världen i likhet med andra folkrockmusiker. Men de erfarenheter han gör när berömmelsen placerar honom i en absurd verklighet gör att hans sporre ersätts med den egna inre verkligheten.

Highway 61 Revisited är den andra LP:n där Dylan och medmusikerna spelar med elektriska gitarrer i stället för att spela med akustiska instrument. Det är sommaren 1965 och publiken delas i två halvor. Hälften tycker att utvecklingen är spännande och hälften tycker att det elektriska är förkastligt. När Dylan och musikerna ska uppträda på en scen i Newport chockeras publiken av elgitarrerna och buar. Efter tre låtar är det slut. Konserten blir bara 15 minuter till skillnad mot vad som varit vanligt tidigare – 45 minuter. Det här är hur spännande som helst, men författaren gör till min häpnad ingenting för att levandegöra händelsen.

Polizzotti lägger upp kapitel kring varje låt som finns att hitta på LP:n. Det är en logisk struktur som följer de andra i förlaget Lindelöws böcker som går under samlingsnamnet 33 1/3. Jag hoppas därför få lite feeling när jag fått lite inledande fakta om Dylan. När jag har plöjt 75 % av texten måste jag samla tankarna, eftersom jag är rädd för att det ska bli en total spolning av ett textalster. Jag vill vara tydlig här. Det handlar definitivt inte om att Bob Dylan ska spolas. Det är den här boken. Och jag gillar förlagets satsning, tro mig!

Författaren har tveklöst ett genuint intresse av denna omtalade LP-skiva, som bidrog till att topplistornas heliga treminutersgräns bröts. Och vi får en inblick i artistens envetna motstånd mot att vara en förebild. Men det är stundtals väldigt tråkig läsning. Det räcker inte att skriva:

Highway 61 Revisited är den tidens mest genuina album, och kanske till och med det mest genuina av alla hans album.

Kanske har Polizzotti haft någon som hurtigt klappat honom på axeln och sagt: ”Du har bra fokus Mark!”. Må så vara. Men mig tilltalar inte kapitel som är fulla av citattecken runt rumphuggna repliker. Det återberättas alltför sparsamt om citatens doftande sammanhang. Rabblandet av olika tagningar av låtarna eller vilka musiker som medverkar både på den här LP-skivan och andra är torrt och blodlöst. När jag drabbas av denna leda funderar jag på att upprätta ett Excelark för att skapa några färgglada staplar i en grafisk illustration. Det är banne mig roligare än att läsa den här fyrkantiga texten.

Att rada upp namn ger ingen närvarokänsla. Det skapar bara ett von-oben-perspektiv som inkluderar människorna med koll på den inre kretsen runt Bob Dylan i det tidiga 60-talet. Och de torde vara väldigt få vid det här laget, eller? Vill man väcka intresset för en amerikansk världskänd musiker, får man nog göra sin text lite mer läsvänlig. Kanske rentav lite sexig? Själv startar jag Youtube, söker upp ”Ballad Of A Thin Man” (sista låten på LP:ns framsida) och låter elgitarrerna och de otåliga orgeltonerna fylla rummet. Originalet inspirerar.