Jag har bott i Malmö i nio år nu och är en av dem som Daria Bogdanska beskriver i sitt självbiografiska seriealbum. De som köper nattmat för 25 spänn av personer som lever under andra villkor. ”Vissa måste arbeta så att andra kan festa” tänker Daria när hon tittar in genom fönstret till ett falafelställe en sen natt. Jag har också lockats av det ”bohemiska” och ”mångkulturella” i att bo och hänga kring Möllan. Glatts åt den billiga falafeln. Men till vilket pris?

Wage slaves är den sanna berättelsen om hur Daria med hjälp av facket tar upp kampen mot sin arbetsgivare. Hon har flyttat till Malmö från Polen för att gå på Kvarnby Serieskola, har inget personnummer och bor i en källare utan fönster. Hon räknar cyklar under iskalla morgnar för Malmö Stads räkning, och får tillfälligt jobb i ett osigt matstånd på Malmöfestivalen. Där är betalning något som lätt ”glöms bort” och måste påminnas om, och som sker genom kontanter i handen.

Till slut tar hon ett svartjobb på en indisk restaurang, och hamnar nu ännu mer tydligt i den utsatta position som är verklighet för många arbetstagare. Ändå står hon högre i rang än flera andra som jobbar på restaurangen. Lönesystemet verkar bygga på en kategorisering av både hudfärg och desperation. Svenskarna, som oftast jobbar där ”i väntan på något annat”, tjänar mest medan de papperslösa, de som är i störst behov av en inkomst och samtidigt inte får avslöjas har lägst lön. När hon tar kontakt med facket och börjar planera för ett gemensamt uppror bland de anställda är det också dessa skillnader som gör att hon länge står ensam.

Det hela är på många sätt ett tecknat reportage och ibland tar texten över väl mycket, gör berättandet styltigt och uppräknande. Samtidigt är Wage slaves så viktig och lyckas hitta fler bottnar än de artiklar jag tidigare läst om Daria. Förutom striden med arbetsgivaren är det en historia om att komma till ett nytt land och skapa sig en plats trots språkbarriärer och statliga hinder.

Ett viktigt och spännande perspektiv är att Daria står med fötterna på två sidor. Hon har inga pengar, men är samtidigt en del av den klick på och kring Möllan som äger ett visst kulturellt kapital. Hon pluggar serietecknande, är politiskt engagerad, spelar i band och hänger på kulturhuset Kontrapunkt. Sakta men säkert hittar hon en social tillhörighet, vilket också ger henne en plattform för att genomföra striden.

Wage slaves öppnar dessutom upp för en diskussion om den svenska invandringspolitiken. Daria kan inte få ett jobb om hon inte har personnummer, men utan jobb får hon inte heller ett personnummer… Den ekvationen går såklart inte ihop, och lägger också grunden till svartjobben och att så många verkligheter kan rymmas i en och samma stad.