Det är som om Gud inte hade tecknat verkligheten med en tung linje, utan nöjt sig med en lätt skiss.

Sug lite på den karamellen. Verkligheten. En lätt skiss.

Det är i lektionen om kvantmekanik som Carlo Rovelli målar upp denna bild. Närmare bestämt rör det sig om Heisenbergs osäkerhetsprincip, att man inte både kan bestämma en partikels position och dess rörelse. Själva observationen orsakar störningar.

När ingen stör den är den inte på någon bestämd plats. Den är ingenstans.

Att vara ingenstans är sannerligen mer som en lätt skiss än en tung linje. Jag förstår verkligen hur Rovelli menar. Det han gör i den här lilla boken är att han plockar fram fysikens innersta väsen. Det magnifika, förunderliga, gudomliga och oändliga. Det som gör att fysiken förblir det mest fascinerande människan kan ägna sig åt.

Om kvantmekanikens ekvationer:

(…) Och likväl förblir de gåtfulla. De beskriver inte vad som sker med ett fysiskt system, utan bara hur ett fysiskt system förnims av ett annat fysiskt system. Vad innebär det? Innebär det att ett systems essentiella verklighet är obeskrivlig? Innebär det bara att det saknas en bit för att allt ska falla på plats? Eller innebär det, som det tycks mig, att vi måste acceptera idén att verkligheten endast är interaktion?

Idén att verkligheten endast är interaktion. Hela universum kanske bara är interaktion. Genast känner man att det här med interaktion är nyckeln till allt. Även i det lilla livet här och nu. Fysiken glider in i religionen och filosofin.

Fysik och religion kan spela på exakt samma strängar. När de anslås uppstår en klang som ljuder om något stort och magiskt. Är teoretisk fysik i själva verket sökandet efter Gud? Finns Gud i ekvationerna? Av stjärnstoff är du kommen. Stjärnstoff skall du åter varda.

Det finns en idé om den kompletta uppsättningen ekvationer som beskriver allting som finns. Tänk om människan verkligen finner hela uppsättningen. Vad händer då? Kommer vi att se en tung linje eller kommer allt att vara som innan. En lätt skiss av interaktioner? Frågorna är så stora att det är lätt att börja gråta när man tänker på att man förmodligen aldrig kommer att få veta.

Rovellis bok innehåller sju korta kapitel om olika områden inom fysiken. Där behandlar han naturligtvis fakta. Termodynamik, svarta hål och den allmänna relativitetsteorin och dess förhållande till kvantteorin. Han kanske inte tänkte att jag skulle sitta här och skapa mig en egen helt subjektiv uppfattning om vad som sägs i boken. Men jag gör det ändå. Och han får skylla sig själv som gör poesi av det.

Det här är det bästa jag läst på riktigt länge. Förmodligen för att jag är trött på politik och samhällen och kortsiktighet. Att få luta sig tillbaka och tänka tankar som är så stora att det gör ont är ett helt fantastiskt sätt att få tillbaka livslusten. Alla människogenier som har listat ut hur saker förhåller sig till varandra, det är inte klokt egentligen. Man kan ju börja undra om det inte ligger någonting i teorin att det i själva verket är utomjordingar som besökt jorden med jämna mellanrum för att hjälpa oss framåt i utvecklingen. Jag har hört att de väljer ut vissa individer som får vissa insikter i gåva. Leonardo Da Vinci och Albert Einstein ska tydligen ha fått besök.

Allt är möjligt tills motsatsen är bevisad. Och i detta nu håller mängder med vetenskapsmänniskor på att tillsammans försöka lista ut nästa ekvation, nästa samband. Det gör mig glad och lugn.