Mina förväntningar på romanen Musselmiddag av den tyska författaren Birgit Vanderbeke var ganska höga. Eller kanske inte, för varför hade inte romanen blivit översatt till svenska förrän nu, då den utkommit i original redan 1990? Istället hoppades jag väl att jag skulle tycka om Musselmiddag. Att det var värt tiden att läsa den.

Det snällaste jag kan säga om Birgit Vanderbekes roman Musselmiddag är att den är skickligt ihopkommen och upplagd. Romanen är skriven i jag-form och berättaren är dottern i en familj på fyra personer, med sitt ursprung i Östtyskland. I romanens inledning handlar det om de musslor som ska serveras till middag. Musslorna ska tillagas i väntan på att pappan i familjen ska komma hem från sitt arbete och antagligen vara befordrad, något som alltså ska firas med musslor. Musslor äts i familjen vid särskilt högtidliga tillfällen. Men är det egentligen så gott och trevligt? Det är pappan i familjens favoriträtt. Och sonen tycker om musslor, men varken mamman eller dottern är särskilt förtjusta i denna maträtt:

Jag är inte särskilt förtjust i musslor, sa mor alltid när hon stod böjd över badkaret och i handen höll hon omväxlande en röd rotborste, båda händerna var knallröda eftersom hon hade dem under rinnande vatten när hon rengjorde musslorna, och då var hon tvungen att noggrant skrapa, skrubba, borsta och skölja dem många gånger, eftersom det inte fanns någonting far avskydde mer än att få sand i munnen när han åt musslor, om det knastrade mellan tänderna blev han bokstavligen plågad.

Redan i detta citat anar man att fadern är en bestämd person, en som måste lydas. Och romanen fortsätter, tänjer sig framåt, i en ständigt framrullande text, helt utan kapitel, med en beskrivning av en familj som inte mår så bra. Successivt, bit för bit, avslöjar dottern det liv familjen lever och levt. Främst handlar det om pappans makt och tyranni över familjen. Eländet i berättelsen och beskrivningen av hur illa han behandlar sin familj ökar och stegras, och det hela blir till slut så tillskruvat negativt att det känns parodiskt. Komiskt kan jag inte tycka att det är, det hela framkallar inga skratt.

Ju längre jag läser i romanen, ju mer förstår jag att denna man, pappan i familjen, är ett vrak, en person i behov av terapi. Han styr över sin familj på ett tyranniskt sätt, men varför? Ja, kanske finns det just på pricken sådana här människor eller många med just sådana personlighetsdrag, med egenskaper som ondska, egoism och dumhet i kombination. Och visst, man kan läsa om galna människor och vilken skada de gör, men det känns som att författaren borde ta problemen lite mer på allvar, istället för att skruva till det hela och överdriva. En roman som denna läses säkert heller aldrig av en man med hustyrannens egenskaper, vilket skulle kunna få en sådan att komma till insikt och ändra sig. Istället blir Musselmiddag enbart bisarr underhållning, där författaren verkar mana på sig själv att pressa fram fler och fler sensationer. Det känns i mina ögon inte trovärdigt och djupt menat.