Alan Moores nya roman – bara hans andra ”riktiga” roman, om man räknar bort Watchmen, V For Vendetta, From Hell och alla de där som bara är seeerier – är 1266 sidor lång i tre volymer och tog honom tio år att skriva. Den spänner från istiden till jordens undergång. Den har dussintals, möjligen hundratals, huvudpersoner, påhittade och verkliga, levande och döda. Den byter stil i nästan varje kapitel och hoppar från höglitterära lekar till rasande samhällskritik, från diskbänksrealism till ren fantasy, och ofta allt samtidigt.

Alan Moores nya roman utspelar sig på två dagar – 26 och 27 maj 2006 – i det som återstår av Northamptons arbetarkvarter efter rivningarna på 60-talet, där en gemenskap förvandlats till tröstlöshet, där en man ska gå på sin systers nya konstutställning baserad på en dröm han kanske hade när han var liten, medan en ung crackhora i ett av grannhusen håller på att tappa taget om livet helt. Det är de tre som är huvudpersonerna.

Jo, i någon av sina många, många dimensioner är Jerusalem en enkel historia, ett kärleksbrev till hemstaden och ett långfinger till allt den fått utstå sedan romarna kom dit, men han tar den långa vägen dit. James Joyce sade en gång att om någon skulle radera Dublin från jordens yta kunde staden byggas upp igen utifrån detaljerna i Ulysses. Moore har tagit till sig det, men nöjer sig inte med hur Northampton såg ut den där enda dagen; städer är levande varelser, och även människor och byggnader som försvunnit för länge sedan har ju lämnat spår i stadens själ. Alltså måste han berätta i fyra dimensioner, både tid och rum, både verklighet och drömmar. Han måste dra in änglar och djävlar, bränder och invasioner, svikna labourlöften och teodicéproblem, kreativitet och galenskap, moraliskt ansvar i en värld utan fri vilja, död och odödlighet tills han fått med ALLT. Och alla dessa historier och öden han väver samman, som ett gigantiskt snookerparti där varje rikoschett kan påverka hela spelet och varje boll är värd lika många poäng. Denna långa rad av karaktärer från alla tidsperioder och situationer, som vid första påsyn bara har gemensamt att de alla bor där i The Boroughs, den äldsta stadsdelen i saxarnas gamla huvudstad som ingen utanför har något intresse av att rycka upp annat än när den stör de finare människorna.

Her point is that despite the very real continuing abuses born of anti-Semitism, born of racism and sexism and homophobia, there are MPs and leaders who are female, Jewish, black or gay. There are none who are poor. There never have been, and there never will be. Every decade since society’s inception has been witness to a holocaust of paupers, so enormous and perpetual that it has become wallpaper, unnoticed, unreported.

Och som han gör det sen. Han drar in verkliga personer från Oliver Cromwell till Charlie Chaplin och den egna bekantskapskretsen och blandar dem med sina egna påhitt. Han skriver i parafraser, palimpsester, tesserakter. Han tvärvänder från slapstickhumor till förbannade essäer. Han drar in andras böcker och surfar på Milton, Blake, Clare, Carroll, Joyce, Beckett, och för all del sig själv också. Han byter tidsperiod och huvudperson i nästan varje kapitel, och ändå bygger varje kapitel vidare på det förra, tar upp dess idéer och ger dem en rejäl spark, belyser det en person trodde sig förstå från en ny vinkel. Han utmanar läsaren både med infodumpar som tar upp halva kapitel och med ordlekar som kräver flerspråkighet för att helt begripa, men han ger belöningar för det; det mest extrema exemplet är väl kapitlet ”Round the Bend”, om James Joyces schizofrena dotter Lucia som tillbringade större delen av sitt liv på ett mentalsjukhus i Northampton och här berättas som om hennes älskade far tvingat henne att leva på finneganswakiska:

Mighnd knot awer canseeusness hedself, uniffable ter sceeintestic scrupiny, beau a fairnuminon o’ far timersions datas foundedself contrained wittin a merdel blody end um werlt doutwit a’peer ta hove baret’ree?
Lucia penders willshe skirps alonge. Perhopes fearsum afuss, owr foursomality is consciantly outtempting to expierce itsolve inalys farfoold glarey, esperever luccinfer thort beond, thort quarner iff ourrizen dattiset wrytangles wideehighther fhree. Theos ophus howcan nevagaet disctern succinctfully wellbe estymdust bairds ound purwits, waile daiz aveers huer nit sloadroept undare taclin un meanoeuthert’ing illbe consigndered luciatics ar slimpery faals. A’curse, dorados eywool bay parcived as buth pohetic an dewrenched.

Hela det kapitlet är en otrolig prestation, med ett språk som berättar minst två-tre saker samtidigt och hela tiden också utvecklar och fördjupar resten av berättelsen, men bara de 50 sidorna tar mig nästan en vecka att bena ut. Å andra sidan kompenserar han för det med att hela bok 2 i princip är en enda lång ungdomsfantasysaga om ett gäng barn (låt vara odöda barn med sekel av erfarenheter) som reser i tiden på jakt efter en hemlighet, och hade han publicerat de kapitlen för sig hade han fått Neil Gaiman att gråta blod.

Men ingen enda del här står ändå starkare för sig själv än de gör tillsammans, för allt hänger ihop. Visst, på 1266 sidor hinner han ibland bli tjatig, hans användning av sexuellt våld för att motivera karaktärsutveckling blir lite… tja, serietidningsmässig, och det är ibland svårt att skaka av sig känslan att lite för många karaktärer är lätt förklädda versioner av Alan Moore själv. Men allt det där kan jag skita i, för Jerusalem är ändå en så oerhört total roman. Här finns oändliga detaljer, men han använder dem alla – om en karaktär ser en hundskit på sidan 300 kan du ge dig fan på att någon annan har hundskit under skorna 800 sidor senare, och att det spelar in. Här finns många stilar, men han behärskar dem alla. Här finns många karaktärer, men alla får sin plats. Det är en bok som bärs av helig vrede men är så lekfull, så fantasirik, så full av infall och människokärlek att även efter nästan 1300 sidor känns det som om boken har saker kvar att berätta länge än.