En lång bussresa, en osäker båtresa och så buss igen. Gosedjuret tätt tryckt i famnen och de anhöriga som lämnats kvar. Obegripliga detaljer, beväpnade soldater, taggtråd och stridsflygplan i bakgrunden. Vad är en flykt ifrån ett krig för ett barn?

Bakom Henrik Wallnäs och Matilda Rutas minst sagt alldagliga titel Åka buss gömmer sig ett angeläget, svårhanterbart ämne, aktuellt för så fruktansvärt många barn och familjer i världen. Inte minst är den förstås flyktingpolitiskt relevant: Vad innebär det att behöva söka asyl någon annanstans? Vad betyder en restriktiv anhöriginvandring för ett barn?

Nej, de där frågorna är långt ifrån uttalade i bilderboken. Här finns inga ogina tjänstemän, ingen byråkrati, inga stängda gränser, ovälkomnande blickar eller nedbrända förläggningar. På så sätt är det en ganska oproblematiskt skildring av själva resan från ett hem till ett möjligt annat. Som vuxen är det däremot svårt att bortse från allt det där outtalade, och läser man högt får man nog lyssna in alla frågor det lyssnande barnet kan ha.

Jag vet inte riktigt vilken den tänkta målgruppen för den här boken är, men jag tror att den vore allra viktigast för det barn som själv varit med om en flykt. Då kan den säkert öppna upp för alla möjliga samtal om egna erfarenheter och känslor.

Lite mer fundersam är jag över hur mycket ett barn som saknar den typen av erfarenheter förstår. Åka buss är fragmentariskt berättad, som sedd ur barnets begränsade synvinkel, men samtidigt mycket saklig. Det finns detaljer som jag inte riktigt kan förklara – Vad är till exempel en hjultvätt? Behöver en buss på flykt kanske åka igenom en sådan för att inte föra med sig spår av kemiska stridsmedel eller något liknande? – och bokens olika resor flyter liksom ihop. Plötsligt finns det ett däck att springa ut på och vi befinner oss alltså på en båt. Det är poetiskt, men också en smula svårt att hänga med.

Hur huvudpersonerna känner får vi läsa mellan raderna. Bland det mest drabbande är det berättande barnets blick på sin mamma: ”Mamma lät inte som vanligt” eller, efter att de fått ett brev där den kvarlämnade pappan berättar att bussarna slutat gå, ”Mamma vände sig om. Hon trodde nog att ingen såg”.

Wallnäs text är enkel men poetisk och fungerar väl tillsammans med Rutas stämningsmättade bakgrunder. Ofta lite ödsliga men oerhört vackra ger de ett särskilt sorts känslomässigt och bildmässigt djup. Figurerna – människor i kattskepnad – är snarare lite naivistiskt tecknade, men jag gillar inte minst hur mjukiskaninen speglar sin ägares känslotillstånd, där den ständigt får följa med på den långa färden, mjuk, empatisk och med en allt svagare doft av en kvarlämnad farmor.