En kärlek, särskild den första, kan verka så oändligt svårt, hopplöst till och med, att komma ut på andra sidan av. Oavsett. Men om den där första kärleken samtidigt är ens bästa lekkamrat, den enda som förstår en, som hittar inuti ens huvud? Om den där kärleken också var den enda som gick att prata om kärleken med, för att ingen annan fick veta?

Om den älskade också var ens bror?

Det är ett minst sagt knepigt ämne Elin Bengtsson tagit sig an i Ormbunkslandet. Incest. Det hade kunnat bli förfärligt på nästan oändligt många olika sätt. Ändå blir det inte det.

Ormbunkslandet är så stilsäkert, så vackert och skickligt skriven. Elin Bengtsson skriver inkännande och med enorm fingertoppskänsla så att det blir möjligt att förstå och faktiskt till och med känna igen sig i detta okända, otänkbara. När man bryter ner det består kanske ändå detta otänkbara av så många olika känslor som alla har känt, av den förlamande förlusten av det välbekanta, älskade och den långsamt växande möjligheten till någonting annat?

När romanen tar sin början är allting redan slut. Mika har rest sig upp från deras gömställe i redskapsskjulet och sagt att de måste komma ifrån varandra. Åkt iväg för att göra lumpen. Lämnat Margit ensam kvar, en ensam halva av en tvillingsjäl. Är det inte det hon är?

Så istället för att ta studenten, istället för att bli ensam kvar och halv, sätter sig Margit på första bästa tåg till Malmö. Till vart som helst egentligen, men Malmö. En stad med ett hav.

En stad, visar det sig, med Ina och Paco som har ett rum över men som snart blir bostadslösa och vill protestera mot bostadsbristen, mot prioriteringen av vinster framför människor. En stad med ett myllrande, politiskt liv, helt annorlunda än de fantasilekar hemma i skogen, i ormbunkslandet, som bara hade plats för två. Ett liv där man kan gå i demonstrationståg och skandera att all kärlek är fin – men inte gäller det också Margits och Mikas kärlek?

Hur ska hon kunna skära bort Mika ur sitt liv? Vad blir det kvar av hela hennes liv utan honom? Finns där alls något normalt, något man kan berätta om utan att hela tiden behöva vara på sin vakt? Hur ska man kunna bli ny, komma nära andra och nya personer, när man har så mycket att tiga om?