En dag får Emil, Karim och fem andra personer ett mejl. I det finns en länk till en blogg där en person kallad Ikaros räknar ner till dagen då hen tänker ta sitt liv. Emil vill rädda bloggaren,  Karim vill följa med. Det är en intressant utgångspunkt. Boken ställer oss frågan om vem som har ansvar för någons mentala hälsa och i förlängningen liv. Kan man rädda någon som inte vill leva? Bör man?

Johanna Nilsson ställer en öppen fråga och försöker besvara på den på samma sätt. Resultatet blir en medkännande roman om livet, kärleken och mental hälsa, framför allt hos unga. Det är ett stort och viktigt ämne som det annars inte pratas tillräckligt mycket om, vilket författaren säkert har haft i bakhuvudet under hela processen. Den mentala ohälsan finns på alla bokens plan, och varje fall är unikt. Allt ifrån Ikaros kvardröjande svärta till Karims minnen av mobbning till utmattade föräldrar. Det är ett nödvändigt porträtt av en hektisk samtid.

Samtidigt skrapar boken bara på ytan. Det är visserligen befriande att se fler än en person må dåligt inom samma historia, som ett slags bekräftelse på hur illa det faktiskt har blivit. Men återhämtningen hos karaktärerna balanserar hela tiden på gränsen till alltför simpel och lättvindig. Att ta sig tillbaka från ett sjukdomstillstånd är i de flesta fall en långsam process med få aha-upplevelser, något som det bara snuddas vid och som skulle behöva ytterligare fördjupning.

Ytterligare något som skaver, dock av något mindre betydelse, är när de unga pratar om teknik. De går på internetcaféer, verkar knappt veta att det inte fanns mobiltelefoner när deras föräldrar var små och en av dem använder textteve för att läsa nyheter. Det känns orimligt för ungdomar i 17-årsåldern. De vet mycket väl att deras koppling till teknik inte är allmängiltig,  och prat om internetcaféer, chattrum och textteve känns som något som hör hemma för tio år sedan, inte idag. Det hela tar omåttliga proportioner och får mig att ifrågasätta karaktärerna som moderna tonåringar.

Totalt sett? Det är en bra bok, men inte mycket mer än så. Karaktärerna berör inte tillräckligt, mycket känns inte trovärdigt och den lämnar mig på det stora hela rätt likgiltig. Det den däremot lyckas med, är att ta upp ett viktigt ämne på ett sätt som uppmanar till förståelse och vidare diskussion. Möjligen kan den komma att bli ett hjälpmedel i skolor, kanske ytterligare en spark i baken på politiker att nu ta tag i problemet. Den mentala ohälsan hos befolkningen, framför allt hos de unga, kommer inte att lösa sig av sig själv.