Espresso House.

Framför henne i kön ett par i 30-årsåldern. Den unga kvinnan frågar vänligt om tjejen i kassan kan tänka sig att stänga av musiken.

”Det är nämligen så att jag för ett halvår sedan råkade ut för en cykelolycka och sedan dess har en hjärnskada”, säger hon.

”Självklart”, säger tjejen först, men ändrar sig sedan hastigt ”Nej förresten, tyvärr, jag får inte det. Jag är ledsen, men det är inte jag som har bestämt att det ska vara så. Det bestäms centralt.” ”Fast nu är det lite akutläge” säger tjejens kille, ”och det handlar om kanske tio minuter. Men hennes hjärna måste vila.” ”Jag är ledsen”, upprepar tjejen, ”men det är ett beslut jag inte kan ta själv. Det har bestämts av centralmakten.”

Paret lämnar Kaféet. Den unga tjejen ser ut som hon håller på att gå sönder.

Det här är bara en av de korta episoder jag möter i Stina Oscarssons essä Inte en berättelse. I essän vandrar en kvinna genom Stockholms gator; hon stannar på Västerbron, betraktar de hundratals hänglåsen som kärlekspar hakat fast i broräcket och funderar på om den bästa lösningen på livet kanske vore att hoppa.

Samtidigt utspelar sig minnen, reflektioner, tankar och episoder som alla ställer frågor kring vad det är att vara människa. Eller kanske ännu mer specifikt: Hur kan människan vara en fri röst i en samtid där allt präglas av marknadskrafter och där var och en av oss förväntas bygga vårt personliga varumärke?

Som den unga tjejen på Espresso House, hon som uppenbart skulle vilja stänga av musiken men ändrar sig, kanske av rädsla för repressalier? Hur känner hon sig när hon möter sin egen blick i spegeln efter det avslutande arbetspasset? Har hon glömt händelsen, har hon redan hunnit släta över och rättfärdiga den inför sig själv, eller gnager den fortfarande vidare inom henne? Efter att ha läst Oscarsons essä hoppas jag på det sistnämnda. För det är när det skaver som vi kan förändra våra handlingar. Det krävs mod för att inte bara släta över och glömma.

Kanske är det just det Oscarson gör, både i sin essä och i sitt yrkesverksamma liv (ja, för det är svårt att inte blanda samman de två). Hon lyfter fram det som gnager, hon gör sig obekväm och stör de upptrampade cirklarna. Den uppmärksammade debatten i samband med att Oscarson lämnade sitt chefsjobb på Radioteatern beskrivs i essän. Oscarsson kommer tillbaka från en längre sjukskrivning orsakad av den anorexia som hon lidit av i större delen av sitt liv. Under sjukskrivningen har hon för första gången talat om sin sjukdom i en tidningsintervju. ”men när hon kom tillbaka var hon omplacerad”:

”Man kan inte vara chef för Sveriges Radio om man blottar sin svaghet offentligt.”

Då hade hon gått.

Det spelade ingen roll om detta var orsaken eller om man använde sjukdomen som en förevändning för att hon ansågs politiskt obekväm.

När någon angriper en på en punkt där man är försvarslös måste man söka skydd.

Oscarsson sökte kanske skydd i stunden, men texten är mycket självutlämnande. Den berättar om verkliga händelser som tycks skava och kanske också om den sorg som finns i att bryta cirklarna. Men det självutlämnande tycks inte finnas där för sin egen skull, det talar om en mycket större berättelse, en berättelse som vi alla delar; den om att försöka vara mänsklig.