Första gången jag hörde talas om Elena Ferrante var förra sommaren. Jag satt in the middle of nowhere och läste en recension av en tidskrift där det ingick en lång artikel om denna berömda och samtidigt totalt okända författare, eftersom namnet är en pseudonym och spekulationerna kring vem som döljer sig där bakom är omfattande. Succén Neapelkvartetten liknades vid Knausgårds Min kamp men med en livslång vänskap mellan två kvinnor i fokus. När jag läst klart beställde jag första delen på engelska, eftersom det skulle dröja för lång tid innan den svenska översättningen blev klar, och sedan önskade jag mig övriga delar i julklapp.

När jag nu läser den första delen igen, på svenska, är det efter att ha läst alla fyra böckerna och det kommer att genomsyra den här texten – att tänka bort det jag läst är omöjligt men det är också omöjligt att göra den här romanen rättvisa annat än som del i ett större bygge, som jag ser det. Och den svenska baksidestexten har inte mycket med handlingen att göra, som jag ser det heller.

I de fattigare kvarteren i Neapel på 1950-talet inleds vänskapen mellan Elena Greco och Raffaella Cerullo – eller Lenù och Lina, som de kallas, fastän Elena kallar Lina för Lila – är ni med? Det är något med namnen, alla familjenamn och smeknamn, allt man kallas och inte kallas och detsamma gäller för alla familjemedlemmar och bekanta. Om och om igen är jag tacksam för personförteckningen, om och om igen bläddrar jag tillbaka för att förvissa mig om att jag vet vem det är som avses. Och det är fascinerande hur alla dessa lätt förväxlade personer tar gestalt och blir tydliga, hur större delen av hela det tvåtusensidiga verkets persongalleri faktiskt presenterats redan under de första kanske trettio sidorna.

På samma sidor hinner flera nyckelscener utspela sig och förutsättningarna och villkoren för den inte helt vanliga vänskapen fastställs. Därtill etableras hur tillvaron ter sig i dessa kvarter – våldet, fattigdomen, farorna, de låsta könsrollerna, dödens närhet, vem man ska hålla sig väl med. Allt finns där och kommer sedan att utvecklas och återvändas till.

Vänskapen ja, den ytterst komplexa och komplicerade, där Elena ständigt befinner sig i ett underläge gentemot Lila, i skolan och utanför den. Elena är duktig men Lila är något alldeles extra, på alla områden, i allt hon ger sig på. Och Elena både accepterar sin position i skuggan och revolterar mot den i sitt inre. Lila är ytterst begåvad men också rastlös, och halsstarrig. Hon anpassar sig inte på samma sätt som Elena och skaffar sig fiender redan som barn – samtidigt som alla imponeras av henne. Lila går inte att placera i ett fack och att befinna sig i hennes närhet är det som både sporrar och tröttar Elena. Ständigt vill hon ha det Lila har, uppnå det Lila uppnår men ändå inte, inte på det sättet.

När deras vägar på sätt och vis skiljs åt, i och med att Elena fortsätter på läroverket medan Lila börjar arbeta i familjens skomakarverkstad, skulle man kanske tro att konkurrensen skulle upphöra men den ändrar bara form – för Lila lånar böcker och läser före, till Elenas förnedring.

Det finns ingenting avspänt i denna relation, den är en kamp, även om det är svårt att få grepp om den. Den bildar såväl fonden för hela romanbygget som en spänning som går genom verket, i och med att det finns något oförutsägbart över den samtidigt som den styr så många av, kanske alla, Elenas val i livet. Allt gör hon utifrån sin idé om Lila, hon går med och mot Lila, hela tiden osäker på om hon följer i väninnans ledband eller inte.

Det är länge så uppenbart att det är Lila som är titelns fantastiska väninna, tills det är Lila som kallar Elena just detta:

Hon satt tyst en stund och stirrade på vattnet som glittrade i kitteln, och sedan sade hon:
”Vad som än händer ska du fortsätta i skolan.”
”Två år till, sen tar jag studenten och sen är det slut.”
”Nej, sluta aldrig! Jag ska ge dig pengar, du ska alltid gå i skolan.”
Jag skrattade nervöst och sedan sade jag:
”Tack, men alla skolor tar slut en dag.”
”Inte för dig, du är min fantastiska väninna, du ska bli bättre än alla andra, både män och kvinnor.”

Och i den omsvängningen syns ambivalensen, dubbelheten, den snälla och den elaka, hur de olika vägarna de tar ändå hela tiden ger en känsla av att de är delar av en och samma person, att de projicerar sina liv och önskningar på varandra. Hur nära det är att den enas liv hade kunnat bli den andras men ändå inte, eftersom de ändå är så olika. Men gemensamt är ju att de försöker skapa sina egna liv delvis i motsats till det som förväntas av dem, att de tar och får makt över sig själva på inte helt väntade sätt.

Det är historier som berättas; de olika delarna i boken heter just ”historien om…” och det finns en sagans uppbyggnad, samtidigt som den enkelheten effektivt motverkas av föraningar om vad som komma skall, stycken som återkommer först långt senare. Det finns också en enkelhet i språket, som är rättframt och osentimentalt.

Den första delen bygger som sagt grunden på så många sätt men jag lyckas inte bli helt fångad av den ändå. Det är något med vänskapen som skaver i mig, och något med språket, som är funktionellt men inte mycket mer. Tack och lov avskräckte det mig inte, för belöningen kommer senare; den andra delen är bättre än den första och den tredje är ännu bättre – de är helt enkelt fantastiska.