Dikten är slungad ur köttet, och den kretsar kring avlelsen, födseln och föräldraskapet. Eller ur kreaturet, ockupationen och diktaturen om man så vill.

Dessa rader höll jag igår på att läsa för en nygravid vän, men hittade inte snabbt nog och samtalet vandrade vidare:

Blank skräck, sadism och – solidaritet?

Hur allt bortom en viss punkt
Är omöjligt att förutse.

Normaliteten består av
Lika delar tvångstankar och hot.

Mödravården består av
regelbundna undersökningar,
försök till uppmuntran och domesticering.

Men fasan säger som det verkligen är:
även jag ska snart ligga där, helt väck, på slaktbänken
Uppfläkt, misstrogen, inkontinent
men aldrig riktigt redo
för det blodbad som ska komma.

Jag vet att jag själv var rätt trött på, i mina ögon, vansinniga pessimist-skildringar av födslar och föräldrablivanden innan jag själv blev förälder. Detta är nog ingen bok att förkovra gravida lyrikläsare medelst (vilket jag både tycker och inte tycker, skall också läggas till protokollet).

Däremot tycker jag att den jämte Aase Bergs moderskaps-trilogi, Sara Hallströms Jag vill att mina barn ska tillhöra och en rad andra böcker utgör ett viktigt ”vittnesmål”, ett perspektiv.

Jag börjar med att avslöja det jag skäms över mest. Jag intresserade mig för boken innan jag visste vad den handlade om. Jag tänkte att det är väl en bok väl avvägd för denna gamla vegetarian att ta sig an, visst? Det var där det började, och rätt snabbt förstod jag naturligtvis att det var något helt annat som skulle komma att rullas ut genom min läsning. Jag är i efterhand glad för det. Så oerhört glad.

Det är en metaforernas kavalkad. Barnen är belägring och föräldraskapet en diktatur. Den obefläckade avlelsen är obefintlig för en rent köttslig dito med en ladugårdsvarm fot stående i exkrementer. Det är så jag tänker mig det: ett intaget fort som är moderlivet, och en löst fästad mumie som möjligen lever vidare och växer till ett föräldraskap fullt av ockupationsliknelser och på att sätt och vis fångas mot sin vilja i något man inte förstod att man gett sig in i.

Men det är inte självklart. Det är också en poetiskt finstämd skildring av det mest omvälvande man kan utsättas för: Vara kött och sedan processas. Den processen är högst paradoxal och både ljuvlig och outhärdlig.

Boken skildrar i min läsning en transformation, från något som är enkelt till något komplext. Att vara kött och bli något ytterligare. Konstruktionen av köttet. Den handlar också om tiden och dess lager. Om att bli en del av vad som enkelt kanske då är livets gång? En orsak och verkan, som på ett medvetet plan inte var given.

Jenny Högström är lite farlig i sin dikt om moderskapet eftersom hon utmanar en av tidernas kanske mer fundamentstyngda stereotyper: nämligen modern. Men hon radar upp bilder som behöver få luft. Jag tänker mig ett behov av ett filosofiskt, lyriskt och öppet vittnesmål som tillfredsställs. En diktad ärlighet som relativt få annars klämmer ur sig.