Jag försöker läsa en ”varm och underhållande” roman men det vill sig bara inte; jag vill ha något annat, något mer substantiellt men ändå inte alltför avancerat och övergår till Kristoffer Leandoers De försvunna böckernas bibliotek. Snart skrockar jag belåtet (nej, jag skrockar inte men jag gillar att skriva det, och vi skulle kunna föreställa oss att jag gör det). Det är böcker och ord, det är nördigt och citatvänligt, det är spännande och lite för mycket – det är som en litteraturinriktad Da Vincikoden.

Boksamlare brukar beskrivas som enstöringar, men enligt min erfarenhet är det tvärtom oftast människor som gillar sällskapsliv, åtminstone så länge man visar tillbörlig beundran för varandras specialkunskaper och samlingar.

Ett jag som har en hel del gemensamma drag med författaren. Ett specifikt intresse för böckerna som ingen läser längre, som glömts bort och försvunnit. Redan där börjar leken med fiktion och verklighet, med fiktionens verklighet och fiktion. De dubbla, tredubbla lagren som går i varandra.

En klassisk konspirationsteori med övernaturliga inslag – någon sorts varelser som korrigerar det litterära arvet, något mörkt och hotfullt, den ultimata mardrömmen för en passionerad läsare, en författare.

I tretton löst sammanhängande kapitel görs nedslag i den glömda litteraturen, den drömda, den som skrivits av någon annan än den föregivne författaren – ickeförfattare som utger sig för att vara författare, författare som tillskriver andra sina egna alster. Det är en lagom avvägning mellan verkliga och fiktiva författare, verkliga och påhittade verk och hela tiden tillräckligt trovärdigt för att jag ska vilja slå upp eller googla för att bli helt säker på hur det förhåller sig. Oftast motstår jag den impulsen – det är ambivalensen som ger ett extra skimmer åt texten, öppningarna mot alla möjligheter – och mot osäkerheten.

Det finns en husvägg i Paris med en muralmålning föreställande en bokhylla, men inte vilken bokhylla som helst utan de imaginära böckernas bibliotek, böckerna som existerar i fiktiva verk, som läses, skrivs och omdiskuteras av gestalterna i romaner.

Det är något visst med böcker om böcker och författare, läsande och skrivande. Dels för att ämnet som sådant så klart intresserar en hängiven läsare, dels för alla möjligheter att skapa lager i fiktionen, tillfällen att anspela på, följa och bryta mot de implicita kontrakt som uppstår mellan läsare, verk och författare. Här används alla medel och blinkningarna till de insatta är många, dock är känslan sällan mästrande utan en sällsynt blandning av lekfullhet och torrhet.

Till en början njuter jag men efterhand lämnar texten mig ändå märkligt kall. Mina förväntningar infrias inte som jag hoppats – kanske är det för att jag missar en del av anspelningarna på en typ av litteratur som jag inte läst, mina referensramar stämmer inte riktigt ändå. Kanske är det för att en del av magin hos de beskrivna verken försvinner – det är något av analyserandet och dissekerandet som lämnar för lite åt fantasin. En mycket märklig invändning kan man tycka men ibland är det bättre med det vagt obestämda. Eller också är det bara så att jag är en riktig läsare, en sådan där som aldrig kan få nog.

Det finns två sorters läsare. Dels de som läser utifrån sin delaktighet i världen, de som vill veta hur man gör saker, hur allting fungerar och hänger ihop, de praktiska läsarna som söker fakta och sammanhang. Dels de riktiga läsarna, de som läser utifrån sin brist på delaktighet i världen, de som läser för att få kompensation och tröst. De som aldrig kan få nog, aldrig kan få riktigt vad de söker, eftersom böcker inte är världen och inte kan erbjuda gemenskap i världen, bara gemenskap utanför världen. Det gäller i ännu högre grad de icke-existerande böckerna, dessa rent imaginära produkter som går från fantasifoster till fantasifoster utan att passera de verklighetens hållplatser som tryckare, bindare, bokhandlare och korrekturläsare ändå måste sägas utgöra.