”Jag landar i istiden.” Så känner sextonåriga Áili när hon för första gången sätter sin fot i Norrland, på flygplatsen i Kiruna, för att möta släktingar hon aldrig tidigare träffat men nu ska bo hos.

Det samiska är något närmast okänt för Áili. Idijärvi sameby är platsen hennes mamma växte upp på och platsen där hon är begraven, men Áili har aldrig varit där tidigare. Hon har levt i Skåne med sin pappa. Nu har pappan precis dött i cancer, socialen har bestämt att det är här hon ska bo och Áili tänker ”Två år”: ”Det handlar bara om två år. Sedan är jag min egen.”

Jag talar inte samiska. Pappa ville inte det. Precis som han inte ville att jag läste böcker eller såg på TV-program som handlade om samer. Att säga att han förbjöd det låter hårt, nästan elakt, och pappa var inte sån. Ändå var det precis så det var. Därför vet jag nästan ingenting om det liv som en gång var min mammas. Och nu har jag trots det hamnat här. I en samisk by full av samer.

Redan när morfar Egil kör henne över bygränsen första gången är det något som drabbar Áili. Som en kraftig stöt, ett blixtnedslag av smärta. Hon får svårt att andas och håret reser sig på armarna. Norrskenet tycks viska hennes namn, och snart hemsöks hon av drömmar om vargar och björnar som jagar henne. Björnar som kan förvandlas till människor och som verkar vara ute efter just henne.

Så vitt jag vet har ingen tidigare gjort fantasy av samisk mytologi. Det är förstås en jättebra idé, på en gång fascinerande och lite folkbildande om detta nordliga kulturarv som för många av oss verkar ganska avlägset och främmande. Jag har själv inget minne av att ha lärt mig ett smack om samer i skolan. Hoppas det blivit bättre med åren.

Charlotte Cederlunds ungdomsroman Middagsmörker är förstås i första hand en välskriven och spännande berättelse för unga, en på de flesta sätt klassisk fantasyberättelse om kampen mellan gott och ont, med en huvudperson som utan att veta om det är född utvald och måste bära kampen för det goda på sina späda axlar. Den glest befolkade byn kan ändå erbjuda såväl en kunnig bästis med kopplingar till någon sorts övernaturligt råd, en vis och vänlig guidande gammelmormor, magiska ting, ett hjälpande rovdjur och en potentiell kärlek som man inte vet om man kan lita på eller inte. Ingredienserna går förmodligen att pricka av på närmaste YA/fantasy-lista, men utförandet är ett gott hantverk och en stark debut.

Frågan jag har svårt att släppa rör det där folkbildande draget. Jag hade väldigt gärna hört vad en person kunnig i den samiska kulturen tyckt om den här boken, men har än så länge inte lyckats hitta någon sådan recension eller liknande. Själv kan jag tyvärr mycket lite – det måste verkligen avhjälpas – men hakar upp mig dels på en genusaspekt av noaidi, de samiska shamanerna, som jag nyligen läst om i hbtq-historien Undantagsmänniskor, dels något så trivialt som snöbollar: måste det inte vara kramsnö, det vill säga runt nollan, för att man ska kunna göra snöbollar och liknande? Inte oändligt många minusgrader som det är i Middagsmörker?

Hade inte Charlotte Cederlund varit från Skåne hade jag kanske inte hakat upp mig på dessa saker, och kanske ska man bara läsa skönlitteratur – och i synnerhet fantasy – som skönlitteratur. Men i och med att jag både inser hur lite jag vet om det samiska och blir oerhört nyfiken på att lära mig mer genom den här berättelsen, så vore det intressant att veta i vilken utsträckning det som står i boken faktiskt går att ta fasta på också utanför fantasyvärlden.

Bara det faktum att en ungdomsbok utspelar sig i en liten sameby, där de laddade relationerna till områdets ickesamiska befolkning finns med i bakgrunden, känns ju hur originellt och spännande som helst. Litteraturen är galet storstadscentrerad och varje undantag är helt enkelt en liten fest i mina ögon.