Den är magisk, Ann Jäderlunds nya diktsamling. Som vanligt porlande, rytmisk. Jag ljudar för mig själv på tåget, i soffan, på bussen. Ljudar ljuden ur djupa kärlek ingen. För stora delar är närmast musikaliska, dikten dunkar fram som ett snabbt tåg av äldre modell, som i den intensiva En Narkissosdikt:

Jag kan se mitt öga gapa
Håret finns i sidan med mig
Vattenljuden klunkar skär
Jag kan lösa upp mig gapa
Svälja andas gapa skär
Sköna under svälja gapa
Mörkret bultar hörselljuden
Rinner öppna vattenskär
Andas hör mig ögon gapa
Svälj mig dunka blunda skär
Öppet drick mig gapa gapa
Andas drick mig vattenskär
Andas öppet vatten gapa

djupa kärlek ingen bär undertiteln ”dikter 1992 – 2015” och visst märks det att texterna är skrivna vid olika tider, om olika saker. En smula disparata i förhållande till varandra. Det vinröda bokmärkesbandet känns stundtals som den röda tråden jag vill hålla mig i. Men visst rör sig dikterna i samma ström; förlusten, modern, barnet, det sköra vita. Det vita i ett sjukhus, hos en död, en svepning, ett negativt utrymme. Det vita hos syrenen, häggen, pälsen, ”pseudovitt som fräknar över lungan”.

Det finns ingen ironi, inga manér hos Jäderlund. Det är på riktigt, det skaver, skär, smärtar och lever. Det är kärlek och död, det är de stora känslorna, skeendena, det är ”jag vill att du ska dö”, ”de svarta händerna för synen” som ska blöda och syrener som driver fram ”[g]enom förträngningarna i hjärnan”.

djupa kärlek ingen är drabbande, rasande vacker och vildsint. Jag fortsätter ljuda.

kan du förlåta mig jag är törstig
bara och
härleder
inget ur saknad
som vattengrums
urgröpta pälsar och självmördarna
har ju
ett eget ställe dit inga
andra får komma