Den vita kaninen. Den galna tebjudningen. Den storleende katten. Den bolmande kålmasken. ”Ät mig!” ”Drick mig!” Den blodtörstiga drottningen. ”Hugg huvudet av dem!”

Få barnböcker innehåller väl så många ikoniska figurer som Lewis Carrolls Alice i Underlandet. Den är nästan så ikonisk att man måste ta ett steg tillbaka för att riktigt se den i sig själv, och ja, när man gör det så är den ju faktiskt oerhört konstig.

Jag liksom kastas mellan uppfattningarna att Carrolls historia enbart består av roande, lekfullt nonsens och att den säger något djupt väsentligt om tillvarons grundläggande absurditet. Kanske låter det inte som en barnbok, men det kan det nog vara – en av det där slaget som fungerar lika bra för barn som för vuxna. Åtminstone för barn som kommit upp i den där fasen där språkliga vändningar och knasigheter börjat fascinera.

Översättaren Åke Runnquist beskriver i sitt korta men kloka efterord Alice i Underlandet som ”besynnerlig och suggestiv” och påpekar ett släktskap med ”den moderna, absurda dramatiken”. Där kan Alice definitivt skrivas in, i litteraturhistoriskt släktskap med en Kung Ubu eller en Kafka. Underlandet är en drömvärld där allt kan hända, och det långt ifrån på något idylliskt sätt. Snarare finns ibland en klar underton av maktens absurda anspråk, som hos drottningen Hjärter dam och rättegången om kakorna. Carrolls skyr inte det grymma.

Lika ofta undrar man förstås om författaren inte helt enkelt är lika pårökt som sin bolmande, sävliga kålmask uppe på den enorma, sinnesomvandlande svampen.

Denna Alice i Underlandet är en nyutgåva av Runnquists översättning illustrerad av Tove Jansson, som först kom ut 1966. Den är förstås varmt välkommen och faktiskt har Janssons namn på omslaget gjorts större än Carrolls eget. Ändå är det ingen egentlig bilderbok, utan en illustrerad text – bilderna, några i färg, men de flesta i svartvitt, upptar en mindre del av uppslagen. Inte desto mindre fungerar de kongenialt. Janssons välbekanta stil fångar underbart myllret av märkliga, inte sällan melankoliska figurer. Hon är lika bra i färg som i svartvitt, men har en känsla för färg, en mjukhet som för den skull aldrig blir mjäkigt pastellig, som få kan tävla med.

Alice i Underlandet är en klassiker, och en klassiker som är så roligt att den kan vara en klassiker, i all sin knasiga dubbeltydighet. (Eller är det det som gör det?) Den kommer ständigt i nya utgåvor och varianter, inte bara som bok, utan som filmer, spel, pjäser och balett. Den går helt enkelt inte att komma ifrån, och just den här vackra utgåvan är faktiskt ett måste i presenthögarna till liten som stor. Oavsett om det är magiska drycker, svampar eller kakor inblandade i deras storlek.