Vi stod en stund tysta och försökte föreställa oss denna jättelika elefantfot, bilden av härdsmältan, en blandning av kärnbränsle, kontrollstavar, sand och betong i en lavaliknande stelnad massa. När den först påträffades av Kurchatovinstitutets komplexexpedition (en liten grupp fysiker som kröp omkring i radioaktivt damm bland ruinerna, med munskydd av bomullstyg) strålade den hundratals sievert i timmen. Man fotograferade den och upptäckte formationens påtagliga likhet med en elefants fot, därav namnet. Och trots att bilden blev prickig och suddig på grund av strålningen, vet man sedan dess att elefantfoten vilar därnere, nära grundvattnet.

I år är det 30 år sedan reaktorhaveriet i Tjernobyl inträffade och Elefantens fot utspelar sig något tiotal år efter den händelsen på en forskningsstation i närheten av den förbjudna zonen. I citatet ovan får huvudpersonen för första gången se det havererade kärnkraftverket och hon häpnas över dess storlek. Boken är namngiven efter den beskrivna klumpen under kärnkraftverket som hela tiden måste täckas in i nya sarkofaglager för att strålningen inte skall sippra ut i grundvattnet.

Bokens titel fick mig först att tänka på perspektivberättelsen om fem blinda som skall försöka utröna vad en elefant är för något genom att känna på den. De får alla olika bilder av elefanten genom att känna på olika delar av den. Forskarna i den här romanen kommer alla från olika länder och har olika infallsvinklar till sin forskning. Dessa forskningsperspektiv och personliga beröringspunkter med den havererade reaktorn ger en extra dimension till romanen.

Bokens huvudperson är Katarina, en kvinnlig svensk forskare som kommer till forskningsstationen med akademiska ambitioner och blir kär i Griogorij, en ukrainsk forskare. Han har ett förhållande med forskningsstationens smartaste kvinna och han kan av oklara skäl inte göra slut med henne trots att han inleder ett förhållande med Katarina.

Romanen kretsar kring detta triangeldrama som i sig inte är särskilt engagerande eller intressant. Romanens behållning är den havererade reaktorn och forskarnas känslor inför detta monster. Miljöbeskrivningarna ifrån den förbjudna zonen och de vetenskapliga frågeställningarna som romanen tar upp är intressanta och levande, till exempel beskrivningen av mötet med pilgrimsfalkar som fått ungar i ett övergivet hus:

De låg tätt tillsammans i ett hörn av balkongen där betonggolvet smulats sönder i grus och sand, men när de upptäckte våra skuggor i fönstret vände de samtidigt på huvudet alla fyra och såg häpet på oss med de runda glimmade rovfågelsögonen. Eftersom balkongen var i dåligt skick, stannade vi inomhus och kunde inte kontrollera ungarna, men de verkade alla vara vid god hälsa. När jag stod där förstod jag ännu bättre hur perfekt platsen måste ha tett sig för det här pilgrimsfalksparet när de sökte sig en boplats. Som ett klipputsprång sköt balkongen ut högt ovan jord och däruppe hade man en vidsträckt utsikt över floden Pripjat och den konstgjorda dammen intill kärnkraftverket där det fanns god tillgång till föda. Men jag förstod också hur radioaktiva ungarna måste vara, med föräldrarnas jaktmarker så nära reaktorn.

Hessérus har uppenbarligen gjort en grundlig research inför skrivandet av den här romanen och skriver en berörande naturvetenskaplig roman om Tjernobylkatastrofen. Kärleksdravlet hade hon kunnat lämna utanför.