Den nyligen pensionerade kriminalkommissarien Auguste Jovert får en dag ett brev från en kvinna som säger sig vara hans dotter och kort därefter står hans japanske granne Tadashi Omura, oväntat utanför hans dörr. Halvt mot Joverts vilja börjar de samtala, och deras historier vecklar ut sig vartefter tiden lider. Början av vänskapen, eller samtalsrelationen, inleds med en berättelse om pussel, som sedan återkommer och blir en lite för övertydlig metafor för det pussel som läsaren ska lägga. Inledningsvis finner jag det också en aning tröttsamt med namn som nämns och förhållanden som antyds men låter vänta på sin förklaring – i stället för att fånga mitt intresse ställer det sig i vägen för min läsning.

I Japan handlar det om en komplicerad vänskap mellan två män, där den ene är den ordningssamma Omura och den andra den intelligente och rastlöse författaren Katsuo Ikeda, som utnyttjar människor i sin närhet på ett ganska obehagligt sätt. Omura har fungerat som en sorts fosterfar för Ikedas dotter och det är i relationen mellan fäder och döttrar hans funderingar tar sin början.

I Algeriet lever Jovert ett dubbelliv under oroliga år, han arbetar med förhör och mer än så och hans äktenskap krackelerar, byggt som det är på en ostadig grund som inte håller för de yttre påfrestningarna.

Jag förstår Mark Henshaws önskan att ställa dessa liv mot varandra, att undan för undan avtäcka detaljer där de möts och speglas, men jag kan inte komma ifrån att jag tycker att han inte lyckas särskilt bra. Enskilda avsnitt är intensiva och gripande men helheten håller inte. Konstruktionen är för uppenbar och synlig och när ett avslöjande väl kommer är det på något sätt redan förbi, genom den distans berättartekniken skapat. Bäst fungerar pusseltekniken i Joverts avsnitt, som annars känns underordnade Omuras historia, där bränner det till på ett särskilt sätt när Jovert visar sig ha fler sidor, hårdare och mörkare, än vad som först framgått.

Det är bitvis en sorts motsats till feelgood – det är ett ganska ytligt och lättsamt skildrande av rejält obehagliga saker, kanske med syftet att fånga läsaren med garden nere och på så sätt drabba hårdare, men ändå utan att det riktigt når in på djupet.

Fäder och döttrar får sitt utrymme men det är kanske ännu mer relationen mellan älskande och vänner som står i fokus, främst kärleken som inte räcker till, som har sin utgångspunkt i något som kanske inte finns, kanske är något helt annat än vad det verkar. Och när kvinnorna försvunnit står männen kvar och försöker förstå vad det egentligen var som hände.