Maud är åttio år och hennes väninna Elizabeth är försvunnen. Hon skriver det på lappar som fyller hennes handväska och fickor. Hon berättar det för sin dotter, om det nu är hennes dotter? Hon säger det till polisen. Ändå verkar ingen ta hennes oro på allvar. Kan det handla om att Maud börjat bli glömsk? Hon köper konserverade persikor trots att köksskåpen bågnar av dem och hon glömmer bort att hon ätit mat. Komihåglapparna bidrar till förvirringen, vad betyder de egentligen?

Vad kom jag hit för? När jag rundar de överfulla hyllorna blänger de ner på mig och det blåvitmönstrade linoleumgolvet stirrar uppåt, smutsigt och fullt av sprickor. Korgen är tom, men jag tror att jag har varit här ett bra tag. Reg iakttar mig. Jag sträcker mig efter något. Föremålet är tyngre än jag trodde och armen dras ner av tyngden. Det är en burk med persikohalvor. Det får duga. Jag lägger några burkar till i korgen och trär handtagen över min böjda arm. De tunna metalltrådarna skrapar mot höften när jag går bort till kassan. ”Är ni säker på att det är det här som ni letar efter?” frågar Reg. ”Ni köpte faktiskt en massa burkar med konserverade persikohalvor när ni var här i går.” Jag kastar en blick ner i korgen. Stämmer det? Köpte jag verkligen samma sak i går? Han hostar och jag ser att han har en road glimt i ögonen.

Maud är övertygad om att något har hänt Elizabeth. Hon tänker inte ge sig förrän hon vet vad. Otaliga anteckningar vittnar om hennes idoghet och som en magnet drar hon till Elizabeths trädgård där hon kikar in genom fönsterna på jakt efter väninnan. Har hennes son, den snåla typen som satt Elizabeth på svältkost något med hennes försvinnande att göra? Nutid flätas samman med det förflutna. Maud förlorar sig i ungdomen, efterkrigstiden i England då hennes älskade storasyster Sukey spårlöst försvinner. Denna förlust förstår vi har präglat Maud djupt. Ovissheten gnager och som läsare förstår jag att den inkapslade oron för systern spiller över i jakten på Elizabeth. Utan att Maud är riktigt medveten om det upprepar sig historien sjuttio år senare.

Att använda sig av den ”opålitliga” berättaren är ett trendigt författargrepp. Här görs det på ett ömsint, trovärdigt vis. Mauds tilltagande demens skildras utifrån hennes eget sinne. Det är gripande hur hennes osäkerhet, sviktande minne och barnsliga upptåg blandas med klara stunder. Hur tonårstiden blir mer och mer närvarande i nuet. Andra perioder i livet sveps förbi i berättandet. Det är tydligt vad som etsat sig fast. Historien andas mysterium och jag blir besatt av att få reda på vad som hänt både Mauds storasyster Sukey och hennes väninna Elizabeth och jag önskar att även Maud ska få frid i sinnet.