En gång under min studietid läste jag en etnografisk studie om ett samhälle som hade stor likhet med den by jag själv är uppvuxen i. Det var en oerhört provocerande upplevelse. Forskarens beskrivning stämde så väl, på ytan. Men hennes tolkning av det hon såg var så oerhört föraktfull och, enligt mig, många gånger helt galet felaktig. Det var en nyttig upplevelse eftersom den tydligt fick mig att förstå hur det känns att vara studieobjekt. Att vara den där andra som di lärde vill ta sig en titt på.

Lilian Ryd har nog upplevt samma sak många gånger när ”Norrland” har beforskats i svepande ordalag av folk som kommer söderifrån. Lilian Ryd raljerar friskt, boken igenom, över olika typer av forskare och förståsigpåare. Först tycker jag att det är uppfriskande och roligt (Heja! Ge dem vad de tål!!) men efter att ha läst halva boken så börjar det mest kännas tröttsamt. Det är i längden en trist utgångspunkt att alla andra har fel. I allt.

Lilian Ryd är journalist och har i flera böcker och artiklar beskrivit den miljö hon kommer ifrån. Urfödan bygger på ett stort antal intervjuer gjorda mellan 1987-2014 och handlar om synen på maten. I inledningen slår hon fast att:

Det är vanligt att ställa upp två motsatspoler, å ena sidan svenskt och bofast, å andra sidan samiskt och renskötande. Sedan jämförs alltihop med södra Sveriges bondeliv. De studier som finns om så kallad norrländsk mat vimlar av sådant feltänkande. Man beskriver gärna ”samiskt” kosthåll, som sägs ha pågått helt skilt från ett ”svenskt”.

I stället för olikheter och konflikter vill Lilian Ryd framhålla det rika samarbete som alltid förekommit mellan samer och nybyggare. Man har idkat byteshandel och hjälpts åt. Självhushåll, menar Lilian Ryd, handlar inte om att alla gör allt utan om att man gör det man är bäst på och så byter man med varandra.

Det som slår en starkast är hur stor respekt det finns för maten. Allt, precis allt, på djuren har traditionellt tagits till vara. Och allt var gott. Maten är alltid god, det är en självklarhet får man lära sig i den här boken, det är inget man behöver poängtera. Mat är gott. Punkt. Men det märks också tydligt hos de äldre informanterna att de delar av djuret som man inte längre tar till vara är saknade. Det är inte för smakens eller näringsinnehållets skull man slutat ta till vara allt, utan för omakets.

Boken är rikt illustrerad och informanterna kommer väl till tals under tydliga rubriker. Här finns mycket intressant att läsa om inställningen till matens värde som kan vara nyttigt att ta till sig.